Dansgladsbloggen

För andra gången denna månad besökte vi en dans. Och med ytterligare två danser inplanerade i samma kalendermånad känns det som att vi möjligen börjat återvända till dansgolven(?)

Vi fick denna dag uppleva något så ovanligt som en danslokal vi inte besökt tidigare, en orkester vi aldrig hört förut, och uppskattande ord om vår dans.

S:t Paulskyrkan såldes 2015 till Stockholms Stadsmission och benämns numer Mötesplats Mariatorget. Byggnaden är belägen vid Mariatorget, har strävpelare, rosettfönster och trägolv. Den används för blandade aktiviteter, bl.a. andrum, gymnastik, bokcirkel, mat, körsång, och – som i detta fall – dans.

Vårt premiärbesök föranleddes av en annons om dans till Salongsorkestern, till humant pris och som dessutom inkluderade fika. Vi hade inte mött denna orkester tidigare, men deras inriktning verkade lovande. När vi trädde in i lokalen möttes vi av vackert dekorerade bord med framställda fikatillbehör – scones med pålägg, fika och litet sött.

Däremellan ett dansgolv – inte jättestort men väl anpassat. Orkestern var då redan på plats; stråkar, fioler, träblås, bas, trummis, flygel och sångare.

Vi visste ju inte vad som väntade, men det visade sig bli en blandning av mycket vi gillade. Däribland Evert Taube, Benny Andersson, Benny Goodman, Olle Adolphson och mycket mer. Vi tyckte att orkestern spelade bra, och med en trevlig blandning av olika sorters musik. Det var också ett kort framträdande på fiol med folkmusik (Olle Hjort m.m.), samt ett likaledes kort inslag med klarinett med komp.

Trots stigande ålder och många år utan dans så kändes det roligt att åter få inspireras av och improvisera till musik, denna gång från Salongsorkestern. Även om mycket av vår dansförmåga och våra dansturer är bortglömt, så fanns ändå tillräckligt mycket kvar. Dansgolvet var dock ganska trögt, och det var bara ett fåtal par som dansade.

Efter avslutad dans fick vi också med oss uppskattande ord både från några i publiken och från orkestern. Det värmde!

Det blev en ovanlig och minnesvärd upplevelse, och vi hoppas att orkestern återkommer även nästa år.

Vi dammade denna söndag av dansskorna för att åter besöka en storbandsdans, med Blåsette Big Band. Det har tyvärr blivit extremt litet dans sedan vi skaffade vår hund Lava (Shetland Sheepdog) för tretton år sedan.

Men så här på ålderns höst tror/tycker vi att hon lättare sover bort de timmar hon blir ensam, och då känns det också bättre att lämna henne ensam några timmar för att gå på dans.

Publiken på storbandsdanser är inte alltid densamma jämfört med de danser vi oftast brukat besöka. Trots det mötte och såg vi denna dag flera av dansarna från den gamla danstiden.

Vi har dock under mellantiden besökt några eftermiddagsdanser på Timmermansgården, och det kändes  idag som att dansen åter börjar flyta något bättre. Detta aktualiserar för egen del också att försöka damma av något av hågkomsterna från tidigare danskurser.

Blåsette spelade som utlovat en blandning av evergreens, latinamerikanskt och någon tango och jive. Jivedansen blev för oss en rejäl pulshöjare – kul!

På dansen annonserades också att det blir fler söndagar med storbandsdans i Alvik i vår, och dessutom en gammaldans med Svartlösa Spelmän 22:a februari.

FKC Alvik tillsammans med Alviks Kulturhus anordnade gammaldans en söndagseftermiddag i Alvik Brommasalen, med Svartlösa Spelmän som spelade.

Det var många år sedan vi besökte en liknande dans och över huvud taget har danstillfällena varit ytterst sparsamma sedan vi skaffade hund för 12 år sedan. Så egna förväntningar om kvarvarande dansförmåga var små. Och inte gjorde det saken bättre att jag nyss genomlöpt en influensa – visserligen feberfri sedan några dagar, men med kvardröjande matthet och ibland litet hosta också.

Men eftersom vi inte hade något annat inplanerat så bestämde vi oss för att ändå besöka dansen.

Väl där kunde vi konstatera att Brommasalen genomgått en renovering. Golvet var nog detsamma, men taket var nu svart, med väsentligt förbättrad ventilation.

Hur gick det då att dansa efter alla dessa år? Nja, yrseln behövde hållas under mattan, orken var begränsad, och minnet av alla gamla dansvarianter var ofta luddigt. Lyckligtvis för oss så spelade Svartlösa Spelmän ganska korta melodier, så det fungerade ändå ganska bra för oss.

Trots att det var många år sedan vi senast besökte någon liknande dans så mötte vi ändå ganska många dansbekanta från den tiden.

Det är nu ett och ett halvt år sedan mitt förra blogginlägg. En stor del av denna tid har dansen stoppats av pandemin, men under hösten 2021 och våren 2022 har många danser gradvis återkommit, om också i en del fall i mer begränsad omfattning jämfört med hur det var före pandemin.

Och nu i sommar är många av spelmansstämmorna tillbaka, liksom en hel del andra sommardanser. Vi får hoppas att dessa åter kan locka både gamla och nya dansare.

För egen del har det under denna tid inte blivit någon dans alls. Men som tidigare har vandring i skogsområdena runt Stockholm fortsatt. När rekommendationerna att undvika resor med SL togs bort underlättades detta äntligen. Men tyvärr har nu dessa begränsats igen av annan orsak, då Ellika fick besvär i ena knäet. Det har nu med träning blivit bättre, och förhoppningsvis ska vi kunna gå vandringar med måttlig längd igen.

Jag har sedan jag gick i pension också ägnat mig åt körsång. Under pandemin ställdes även denna verksamhet in, och i samma takt som dansen har körverksamheten gradvis återupptagits. Nu i vår har jag deltagit i fem publika framträdanden:

• Det våras för Operan i Handen (Vendelsö kammarkör m.fl.)
• Vårlig visbukett i Kristinehofs Malmgård (Birkakören)
• Högmässa tema Benny Andersson i Vendelsö kyrka (Vendelsö kammarkör)
• Gloria (Vivaldi) och Alleluiah (Perder) i Handen (Vendelsö kammarkör, Sas-kören m.fl.)
• Medverkan vid minneskonsert för Madeleine Ugglas stipendiefond i Eric Ericson-hallen (Skeppsholmen)

På konserten i Kristinehofs Malmgård blev det även en snutt dans för mig. Så kort den än är, så kändes det roligt att få improvisera några steg dans igen.

(Om videosnuttarna ovan inte fungerar, kan det gå bättre med annan webb-läsare)

Midsommaren 2022 har just passerat, med fantastiskt högsommarväder. På Tynningö kunde återigen den traditionella dansen runt midsommarstången återupptas. Jag har under ganska många år medverkat med dragspel och även spelat till danslekarna vid dessa tillfällen.

Knappen är oi!

Konstigt lät det, när jag i åttaårsåldern besökte pappas hemtrakter i Norrbottens skärgård. Att koftan kan vara oknäppt känner vi ju alla till, men uppe i norr mötte vi flera nya o:n. Något jag inte hört själv men fått berättat, är när en tågresenär stack ut näsan genom tågfönstret en iskall vinterdag i Bastuträsk och frågade en gumma på perrongen hur kallt det var. Hon lär då ha svarat ungefär så här:

“Hän-Celsius har krupit ner i kulan och har okommit opp!”

Det gångna året har också inneburit nya o:n, tyvärr dock inte avseende sådana observationer av fruset kvicksilver.

2020 odansade vi i stället, från mitten av mars ungefär. Det har nog funnits enstaka dansföreningar som för sin egen krets haft säkerhetsomgärdad dans. Och det har funnits ett fåtal covidanpassade danskurser.

Sammantaget tycker jag vi kan känna oss stolta över hur vår dansgemenskap har tagit sig an utmaningarna under 2020.

Detsamma gäller den körsång som jag ägnat mig litet åt sedan pensionen. I mitten på mars hade jag fyra konserter planerade för våren, och var mitt i inövandet av två, då allt blev inget.

I ett större perspektiv har kultursektorn ohaft nästan all verksamhet. För publik och oss som har det som fritidsintresse har det varit tråkigt, men gissningsvis för de som har det som yrke mer av en katastrof.

2020 har vi också orest mer än på många år. Flygverksamheten har reducerats till en rännil av sitt forna jag, taxinäringen har onärt, hotell och restaurang ser nog hellre oalls än med ovilja tillbaka på det gångna året.

Och sedan har vi ju oss själva. Att ha ohaft corona får man vara glad över, möjligen är de som haft viruset utan allvarligare men ännu gladare. Men sammantaget får man nog beskriva året som oglatt för de flesta av oss.

Finns det då inga ljuspunkter? Jodå! Min hemsida handlar ju mest om socialdans, men sedan några år finns också avsnitt om friluftsliv och hundar. Under året har detta rönt mycket större intresse.

Men för vår egen del har det snarare varit det motsatta. Myndigheterna har ju uttryckt att vi i allmänhet, och i synnerhet 70+ som jag själv numer tillhör, inte ska begagna kollektiva färdmedel om det inte är absolut nödvändigt. Nyligen har jag erfarit att min tolkning av absolut nödvändigt skiljer sig väsentligt från vad chefen för myndigheten MSB lägger i begreppet. Men även om jag hade vetat det, hade jag ändå litat på mitt eget förnuft.

Sålunda har vi inte företagit en enda kollektivresa sedan mitten av mars. Och bil för privata ändamål tycker inte kommunpolitikerna vi ska ha. Konsekvensen är att om vi håller oss till politikernas vilja, så har den äldre delen av befolkningen som jag själv tillhör inga möjligheter att ta sig längre från sin egen port än de egna benen bär.

De dagslånga skogspromenader/skidturer som alltid varit en viktig del av mitt liv, har av denna anledning under året oftast också föregåtts av ett o. Så länge vi var på sommarstället disponerade vi dock bil, vilket då möjliggjorde flera härliga skogspromenader.

Men det största O:et, kanske uttryckt som Oh!, måste ändå tilldelas det som hamnat litet i skuggan under 2020, nämligen det ouppnådda klimatmålet.

Trots att flygresandet decimerats till en rännil av vad det var året innan, att vi reser mindre även hemmavid jämfört med året före, att diverse satsningar pågår på att ersätta fossilkraft, och att folk jobbar hemifrån i aldrig tidigare skådad omfattning, så ser man inte mer än ett litet hack i den ständigt stigande kurvan för klimatpåverkan.

2020 var det varmaste året hittills trots La Ninja som normalt ger kallare klimat. Nya kolkraftverk byggs fortfarande, halterna av koldioxid i atmosfären fortsätter att öka. Och ovanpå detta finns det säkert många hundratals miljoner människor med ytterst små klimatavtryck som bankar på dörren för en bättre tillvaro, som de och även jag tycker de har all moralisk rätt till.

Men nu är det ett nytt år! Jag tror och hoppas att 2021 kan bli bättre ur flera avseenden, om också inte för den största och viktigaste utmaningen – klimatet. Efter påsk eller i sommar hoppas jag att de flesta av begränsningarna från pandemin kan börja hävas. Dans, friluftsaktiviteter och körsång kan vi hoppas då återgår till något som påminner om det vi hade förut.

Och kanske får jag då gå till mataffären också!