Det blev ytterligare ett jättelångt dansuppehåll efter vår
enda sommardans. Hela hösten har förflutit utan att vi bevistat en enda dans! I
stället har vi, utöver besök på sommarstället så länge det var möjligt, i stor
utsträckning ägnat oss åt hundpromenader, och för min del även körsång.
Detta beror dock inte alls på att vi tröttnat på att dansa.
Det fick vi återigen bekräftat då vi besökte Örjansringens traditionella
gammaldanskväll dagen före nyårsafton.
Tensta Spelmanslag bröt denna kväll en lång svit som
Leif-Billyz innehade för denna klassiska danskväll. Och det tycker vi de gjorde
mycket förtjänstfullt! Jag tror de bland annat har Westlings som förebild, och
dansrytmen när de spelar hambo liknar Westlings och är väldigt skön att dansa
till. Som vanligt spelade de också ett par polskor, och – vilket var en nyhet
för oss som vi uppskattade – ett par foxtrot.
Det kändes också jätteroligt att sista låten före paus blev
en humppa. I och för sig annonserades de dansen som polka, men för oss kändes
det som humppa. Det var längesen vi senast dansade humppa, men efter ett par
försök lyckades vi erinra oss hur vi brukade dansa även den dansen. Jättekul!
Undrar om de månne vågar utöka repertoaren även med någon
tango..?
I min ungdom när vi dansade på Mälarsalen, så var Orsa
Spelmanslag de jag rankade högst. I tuff konkurrens ska sägas, för det fanns
verkligen många som spelade jättebra! Men Orsa Spelmanslag hade just förmågan
att spränga sina egna gränser – utöver att de spelade med stor och synlig glädje,
härliga gammaldans och polskor, så innehöll deras danser också en stor bredd.
Ett par tango brukade det oftast bli, kanske litet gillesdans, och som
extranummer en gång så valde de att spela de improviserad jam – vilken fullträff!
För att återgå till denna kväll, så tycker jag att dansen
med Örjansringen var riktigt kul!
Visserligen hade vi väl litet dansabstinens som förstärkte
intrycket, men dansen var välbesökt, musiken var jättebra, som vanligt var det
mycket goda smörgåsar att välja på när man fikade, och mot slutet på pausen deltog
vi i en uppställning som denna kväll var stor, med Landskronakadrilj. I den efterföljande
traditionella avslutningen med familjevals och familjeschottis kunde jag
möjligen önska att valsen kunde spelas åtminstone så länge att man hinner ett
varv runt – nu hann vi inte ens varvet runt innan både vals och schottis var
slut.
Så återigen säger jag: tack Örjansringen för en trevlig
dans! Nu hoppas vi att det inte ska behöva dröja lika länge innan vi på nytt
beträder tiljorna!
 |
 |
 |
 |
 |
 |
