Dansgladsbloggen

Från vårt närliggande sommarställe på Tynningö besökte vi
spelmansstämman vid Värmdö Bygdegård en stund på lördagseftermiddagen.

Det hade regnat dagen innan, och det kom också några lättare
droppar medan vi var kvar på Tynningö. Men dessa hade inte nått Värmdö, och när
vi anlände dit var det soligt och torrt. Vi hade Lava med oss, vilket ju går
bra utomhus. Vi noterade att det fanns flera andra besökare med hundar där
också.

När vi kom så pågick förutom buskspel också spel vid
dansbanan, med flera olika välspelande gäng. Det spelades mestadels polskor,
men det var ytterst få som dansade då.

Vid de tillfällen det blev gammaldans så lockades några fler
par upp på dansgolvet.

Vi prövade förhoppningsfullt att binda Lava vid dansbanan för
att beträda dansbanan. Den första dansen gick det bra, men sedan började
musiken ackompanjeras av litet gnäll och så småningom mindre gläfsanden. När dessa blev mer påtagliga så kändes det
bäst att avbryta dansandet.

Ellika tog sedan hand om Lava en stund medan jag dansade
vidare. Vi dansade också litet mer tillsammans, men genom att Lava gjorde sig
påmind så blev det inte långvarigt.

Vi lämnade stämman vid femtiden då vi var inbjudna till en
fest på kvällen med fisk i runda svällda burkar. Så hur spelmansstämman på kvällen
sedan utvecklade sig vet vi inte.

Trots att det bara blev litet dans så var det ändå en
trevlig utflykt, som också bjöd på bra folkmusik.

Vid kvällspromenad med Lava igår gick vi förbi en ny(?) dansbana i Stockholm, nämligen Skånegläntans dansbana. Den ligger i Rosenlundsparken nära Skrapan.

Jag vet inte om alla känner till detta och berättar det därför här.

I fb finns en grupp Friends of Skånegläntans dansbana, som sägs hantera bokningen av dansbanan. Dock är det f.n. väldigt tomt bland evenemangen där, så det verkar just nu svårt att få veta om det blir fler danser i sommar. Av den anledningen kan jag f.n. inte heller lägga in något om den i Dansglädjes danskalender.

Denna kväll var det Lindy Hop. Enligt anslag vid dansbanan får högtalarmusik spelas bara till klockan 21 av hänsyn till kringboende, men spelar man själv akustiskt så kan man tydligen hålla på någon timme längre.

På hemvägen gick vi förbi Mosebacke. Där fick vi se en fantastisk kvällshimmel, men inte njuta av någon stillhet. Det pågick nämligen en konsert där, som ekade över flera kvarter. Även om jag kan förstå att de närmast boende vid Rosenlundsparken kan störas av musiken, så lät i vart fall denna kväll musiken vid Mosebacke mångdubbelt högre.

Även 2015 blev ett år med ett jättelångt dansuppehåll för
oss. I stället har det blivit desto mer av långpromenader för min del, med
många mil i benen efter att ha genomkorsat de flesta skogsområden som finns här
i Stockholmstrakten. Detta finns ju utförligt beskrivet i avsnittet Genomförda vandringar och Vandringsguiden här på hemsidan. Särskilt hösten och förvintern detta år har
haft många härligt soliga dagar, med utmärkt väder för utomhusaktiviteter.

Vid sidan av det har jag också ägnat mig åt körsång,
med två minnesvärda konserter. Fyra körer, symfoniorkester och solister framförde
då Carmina Burana. Den första konserten i S:t Thomaskyrkan i Vällingbyblev utsåld.
Den andra, som ägde rum i Uppsala Konsert & Kongress, blev inte riktigt utsåld men samlade ändå nästan 700 åhörare. Båda verkade uppskattas mycket av publiken, och UNT gjorde en recension av den
senare. Den intresserade kan ta del av den här.

På årets näst sista dag var det i alla fall dags att gå ut
och dansa igen, på Örjansringens traditionsfyllda danskväll dagen före
nyårsafton. Liksom föregående år spelade Tensta Spelmanslag till dansen, och i
pausen var det litet danslekar och Landskronakadrilj.

Under kvällen fick vi också tillfälle att sjunga och hurra
för den tredje sittande damen bortifrån räknat på ovanstående bild. Hon firade
sin 90-årsdag genom att delta i spelningen med spelmanslaget.

De var kul att dansa igen, även om det långa dansuppehållet ibland
gjorde sig litet påmint. Det kändes ovant att känna lätt yrsel vid ett par
tillfällen. Dock var det inga problem, och det fungerade fortfarande bra att exempelvis
dansa snoa motsols.

Tensta Spelmanslag spelade som tidigare de flesta låtarna i
lugn takt – i början tyckte jag till och med att det ibland gick litet för
långsamt. Det gällde dock inte schottisen, som liksom tidigare spelades spänstigt.
Det blev också ett par polskor och foxtrot under kvällen, och före paus också en
polkett och en humppa.

Vi vände liksom förra året tillbaka från dansen litet innan
den var slut, för att i stället gå en försenad och förkortad kvällspromenad med
en vänligt välkomnande Lava. Sista dansen för oss blev en jättemysig hambo, där
det kändes som att den gamla dansformen och dansglädjen hade återvänt.

Det blev en mycket trevlig danskväll, och kändes riktigt kul
att få nöta dansskorna igen!

Nedanstående videosnutt är på 31 Mb och lämpar sig bäst för
större skärmar via bredband. Visa den gärna i fullskärm genom att klicka på fullskärmssymbolen till höger längst ner.

Om du använder mobil eller har begränsad surf eller långsamt
internet bör du i stället använda länken längst ner för en lågupplöst version.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

Lågupplöst video (2MB)

Det kändes som att våren var i antågande denna lördag kväll, när vi begav oss mot Sollentuna GDF:s dans i Rotebro. Redan på kvällen var det cirka åtta grader varmt, och för söndagen utlovades temperaturer på uppåt femton grader! Snöfläckarna hade redan blivit mer sällsynta, och snödropparna desto fler. Skidorna som ännu står i tamburen är det hög tid att återförvisa till vindsförrådet.

Mycket hade hänt sedan vi senast besökte Sollentuna GDF:s dans. Då var dessa danser på fredagar, och nu alltså flyttade till lördag. När vi anlände till Rotebro kunde vi också konstatera att stora delar av lokalerna var förvandlade. Där vi fikade förut var det nu i stället ett trevligt bibliotek. Inredningen med färger och ljussättning gav ett mycket modernt och tilltalande intryck.
Danslokalen var sig mera lik, men den långa trappan längs ena sidan hade krympts, och vid dess ena sida var det en liten terrass. Dansgolvet och scenen var dock som förr.

Gideons
spelade till dansen, före paus 1m+1g, efter pausen 2m+1g.

Det förekom också enstaka annorlunda inslag, som någon tango
och någon modern vals. Det är ju en dansordning som inte är allt för långt
ifrån hur det var på ungdomens GDV-danser.

Värmen steg snabbt när vi började dansa, den gamla
allsångens text är beskrivande:

”När temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrti än
trettiosju,
ja så ska det vara när ångan är uppe, och så är fallet uti detta nu!”

Fast det kanske också påverkades av att dansform och
kondition gått ner sedan hundpromenaderna till stor del ersatt dansandet.

I pausen dukades bord upp på dansgolvet, ungefär på samma
sätt som på den tid då vi dansade i Folkets Hus i Sundbyberg. Dock hade man kanske ännu inte fått upp samma fart vid dukning och avdukning som de hade. En
skillnad var också att här skedde kaffeserveringen vid bord vid sidan om i
stället för direkt vid borden, vilket ledde till att en och annan råkade
skvimpa ut kaffe på golvet på vägen till sin plats. I och för sig torkades
detta snabbt upp, så golvet var ändå torrt och fint när det var dags att dansa
igen.

Efter paus blev det bara några få danser för oss, eftersom
vi hade en vänlig liten vovve hemma som säkert undrade när vi skulle komma
tillbaka. Vår avslutande dans blev därför en härlig lång hambo, det verkade som
att kaffepausen hade gett ny energi åt både dansande och orkester.

Det var länge sedan vi dansade modernt senast. När vi såg
att VBT Alvik arrangerade tedans en söndag eftermiddag såg vi en möjlighet att
göra något åt det.

Denna februarisöndag var solig, men en kall vind från
nordväst gjorde att det kändes kallare än bara den enstaka minusgrad som
termometern visade. På trottoarer och gångvägar hade det återigen blivit isigt
och halt – denna vinter har varit ombytlig i det avseendet.

Alvik gästades denna dag av Things Are Swinging, som
började spela strax efter det vi anlänt.

Musiken bestod mestadels av jazz, väl lämpad för Lindy Hop
och Balboa. De flesta, och även vi till ganska stor del, dansade dock foxtrot.

För vår del hade jag, redan innan vi gick dit, insett att
våra Lindy- och balboakunskaper efter det långa uppehållet var till stor del
glömda. Och det bekräftades förstås när vi började dansa. Men det är i alla
fall ett steg i riktning att ändå gå på sådana danser. Om vi skulle göra det
oftare så har vi både sparade anteckningar och egna videoinspelningar till
hjälp för att fräscha upp kunskaperna. Men första förutsättningen är ändå att man
verkligen går ut och dansar.

På dansgolvet fanns det under hela tiden tillräckligt med
plats för att dansa, oavsett om man ville dansa Lindy, foxtrot eller bugg.

Det spelades några enstaka danser av något annat slag också
(Bossa Nova?), men det kunde vi hur som helst inte så det fick bli foxtrot då
också.

Det var trevligt att komma ut och dansa modernt igen. Väl
hemma igen så kändes dansen i benen.

Vintern
hade nästan gjort entré när det var dags för midvinterstämman i Kallhäll. I
veckan innan hade det fallit en hel del blötsnö, och på fredagen var det
faktiskt ett par minusgrader och med tillräckligt snödjup för skidåkning. Lava
och jag gjorde då en liten skidtur med start och slut i Björkhagen. Vi hade
tänkt åka ner på sjöarna men mötte en dam som rapporterade klabb där, så vi
åkte i stället runt i skidspåren. Vi var bland annat ner till Hammarbybacken
och vände.

Lava skötte sig exemplariskt, höll sig oftast i spåret bakom
mig, men när det bar iväg i backarna sprang hon ibland upp vid sidan också.

När vi åkte till midvinterstämman var det åter någon
plusgrad. När vi anlände så började vi dansa till Stockholms Spelmansgille på plan
två.

Det är
ett stort spelgäng, och tillsammans med alla dansare var det rätt fullt på
golvet.

De avlöstes efter en stund av BriGot, och då blev det bättre
dansutrymme.

Efter detta danspass lyssnade vi en kort stund på några
spelgrupper på väg mot dansen på plan tre. Genom att Kallhälls Folkets hus är
uppdelat på många plan och med många rum blir det tyvärr sällan av att lyssna
till dem alla, vi brukar nöja oss med de som spelar i korridorerna där danserna
är. Men jag kan gissa att det finns betydligt fler spelgrupper runt om i huset.

När vi kom till plan tre där det ju mest är polskor, så
spelade Kollijox. Vi dansade litet till dem, innan de avlöstes av Täby
Spelmansgille, som vi dansade några fina Bingsjöpolskor till.

Som vanligt tyckte vi att det är mycket bra musik på
spelmansstämman i Kallhäll, men att vi önskar att det fanns ett rymligare och
bättre dansgolv där.

Efter fikapaus dansade vi ytterligare en stund till Bro
Låtgille och Wermdö Durspelare, innan vi efter en trevlig danskväll vände hemåt
till en välkomnande och svansviftande Lava.

Med 2014 bakom oss så står det klart att det är det varmaste
året sedan mätningarna inleddes, både i världen och i Sverige. Och 2015
inleddes på samma sätt – i och för sig med bra skridskoisar på mindre insjöar,
men med bara enstaka förekomster av tunn snö som snabbt smälte bort.

När det var dags för Stockholmias dans i Bagarmossen så hade
temperaturen fallit till strax under noll, och tillsammans med vind och
nederbörd var vädret rätt tjurigt.

Men det glömdes snabbt när vi anträdde dansen till de härliga
tonerna från Boda Spelmanslag. Det kändes riktigt kul, och det dröjde inte
länge innan kroppsvärmen steg.

Boda Spelmanslag spelade som vanligt mest bodapolskor, med
regelbunden inblandning av gammaldans och någon Bingsjöpolska. De har en härlig
rytm och klang i sitt spelmanslag, som alltid sprider glädje och danslust.

Trots dansuppehållet under hösten så kändes det som att de
gamla takterna sitter i, och att det kändes kul att dansa. Dansen var mycket välbesökt,
och jag tyckte det verkade som att även övriga besökare hade roligt.

Vi passade på att fika när Stockholms Spelmanslag började
spela, och missade därmed en stor del av deras framträdande. Men vi hann ändå
efter fikat dansa några danser även till dem, såsom ett par mysiga polskor från
Orsa och Alfta/Arbrå.

Strax därefter återintog Boda Spelmanslag scenen, och vi
fortsatte att dansa till dem fram till klockan tio. Då var det dags för oss att
avbryta en mycket uppskattad danskväll, eftersom vi i möjligaste mån försöker
undvika att vara borta från vår hund längre än fyra timmar i sträck. Därmed
missade vi ytterligare en halvtimmes dans med Boda, och en halvtimme då båda
spelmanslagen spelade tillsammans.

Lava verkade i alla fall vara lugn och må bra när vi kom
tillbaka, och mötte oss med vänligt svansviftande. Kvällen avslutades sedan med
en liten kvällspromenad med henne.

Det blev ytterligare ett jättelångt dansuppehåll efter vår
enda sommardans. Hela hösten har förflutit utan att vi bevistat en enda dans! I
stället har vi, utöver besök på sommarstället så länge det var möjligt, i stor
utsträckning ägnat oss åt hundpromenader, och för min del även körsång.

Detta beror dock inte alls på att vi tröttnat på att dansa.
Det fick vi återigen bekräftat då vi besökte Örjansringens traditionella
gammaldanskväll dagen före nyårsafton.

Tensta Spelmanslag bröt denna kväll en lång svit som
Leif-Billyz innehade för denna klassiska danskväll. Och det tycker vi de gjorde
mycket förtjänstfullt! Jag tror de bland annat har Westlings som förebild, och
dansrytmen när de spelar hambo liknar Westlings och är väldigt skön att dansa
till. Som vanligt spelade de också ett par polskor, och – vilket var en nyhet
för oss som vi uppskattade – ett par foxtrot.

Det kändes också jätteroligt att sista låten före paus blev
en humppa. I och för sig annonserades de dansen som polka, men för oss kändes
det som humppa. Det var längesen vi senast dansade humppa, men efter ett par
försök lyckades vi erinra oss hur vi brukade dansa även den dansen. Jättekul!

Undrar om de månne vågar utöka repertoaren även med någon
tango..?

I min ungdom när vi dansade på Mälarsalen, så var Orsa
Spelmanslag de jag rankade högst. I tuff konkurrens ska sägas, för det fanns
verkligen många som spelade jättebra! Men Orsa Spelmanslag hade just förmågan
att spränga sina egna gränser – utöver att de spelade med stor och synlig glädje,
härliga gammaldans och polskor, så innehöll deras danser också en stor bredd.
Ett par tango brukade det oftast bli, kanske litet gillesdans, och som
extranummer en gång så valde de att spela de improviserad jam – vilken fullträff!

För att återgå till denna kväll, så tycker jag att dansen
med Örjansringen var riktigt kul!

Visserligen hade vi väl litet dansabstinens som förstärkte
intrycket, men dansen var välbesökt, musiken var jättebra, som vanligt var det
mycket goda smörgåsar att välja på när man fikade, och mot slutet på pausen deltog
vi i en uppställning som denna kväll var stor, med Landskronakadrilj. I den efterföljande
traditionella avslutningen med familjevals och familjeschottis kunde jag
möjligen önska att valsen kunde spelas åtminstone så länge att man hinner ett
varv runt – nu hann vi inte ens varvet runt innan både vals och schottis var
slut.

Så återigen säger jag: tack Örjansringen för en trevlig
dans! Nu hoppas vi att det inte ska behöva dröja lika länge innan vi på nytt
beträder tiljorna!