När jag började dansa i min ungdom, i mitten på
sjuttiotalet, var sommarens danser på Skansen en stor glädjekälla. Under
sommarmånaderna var det dans fem dagar i veckan, onsdag-söndag, på
Bollnästorget. Och dansen startade till och med i maj, fast då med bara ett par
danser i veckan om jag minns rätt. Det var alltid samma spelmän som spelade,
onsdagar Axel Andereds kapell och övriga dagar Skäggmanslaget. Dansen bestod
till största delen av gammaldans, på onsdagarna blev det dock också alltid ett
litet inslag av tango, medan övriga kvällar det i stället också blev ett litet
inslag av polskor.
Bortsett från när det var omöjligt på grund av semester,
midsommarfirande eller mycket dåligt väder, så brukade vi på den tiden bevista
alla dessa danser.
Efter en tid, jag minns inte exakt när, så splittrades Skäggmanslaget.
Wille kom att ingå i Grindsäters spelmän, en tid tillsammans med bland annat
Sonja Sahlström, medan Tore gick till en grupp som jag tror kallade sig
Delsbopojkarna. I samband med detta upplever jag också att andra förändringar
inleddes, Skansen började på söndagar anlita andra orkestrar som också spelade
modernt på söndagar, och en tid senare inleddes en gradvis minskning danserna på
Bollnästorget, medan i stället danserna på Galejan med huvudsaklig inriktning
på modern dans introducerades och så småningom blev det dominerande inslaget.
Om jag minns rätt var Hasse Alfredsson med under denna tid, och införde för en
liten tid också dansbiljetter på Galejan.
Med denna bakgrundsbild så är det nog lätt att förstå att Skäggmanslaget
är förknippat med många glada minnen från ungdomen.
Jag tror att vi i något sammanhang senare bevistat en dans
där Skäggmanslaget åter spelade tillsammans, men minns inte var eller när det
var.
När nu Stallet Folk- och världsmusik anordnade en konsert
och dans med Skäggmanslaget, så var jag spänd på att se hur ungdomsminnena från
Skansen stämde med dagens Skäggmanslag. Det har ju förflutit en lång tid, och
som tiden går är det inte omöjligt att både repertoar och färdigheter förändras.
Vi anlände till Stallet strax innan dansen började. Vi har
ju bara besökt Stallet vid enstaka tillfällen tidigare och vet därför inte vad
man där anser är normala besökssiffror, men vi tyckte i alla fall att det var
många besökare där. Många var förstås välbekanta för oss, men det fanns också
en del besökare som vi inte kände igen sedan tidigare.
När Skäggmanslaget inledde sin konsert kunde vi
konstatera att takterna från förr satt i.
Med tre fioler i olika stämmor åstadkom de en fyllig och
välklingande musik, som det var ett nöje att lyssna till. Mellan låtarna
varvade de litet med korta berättelser om vad de mindes om låtarna och sig
själva. Medan de verkade ha bestämt i förväg några av de låtar de framförde, så
verkade också några andra väljas mer spontant under själva konserten.
Konserten varade en timme, efter det sattes stolarna undan
och dansen började. En kille som jag inte uppfattade namnet på inledde med
vevlira, sedan spelade Skäggmanslaget, och detta upprepades sedan ytterligare
en gång.
Dansgolvet på Stallet är ju inte särskilt stort, och med
ganska många besökare så begränsade det förstås rörelsefriheten på dansgolvet
en del. För vår del var det ju först och
främst Skäggmanslaget vi ville dansa till, och kunde då konstatera att ändå
urvalet som spelades till dans hade förändrats sedan Skansentiden. Under den
tid vi var där blev det exempelvis flera olika polskor, men inte en enda hambo.
På grund av en väntande hund där hemma tyckte vi inte att vi
kunde vara kvar under Skäggmanslagets andra spelpass, så vad som dansades under
den senare delen av kvällen vet vi inte. Men när vi vände hemåt tyckte vi ändå
att vi hade fått en trevlig kväll.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
