Dansgladsbloggen

Sommaren 2014 blev en varm upplevelse. En stor del av den
har tillbringats i skuggan under en ek på Tynningö. Många avbrott för bad har
det förstås blivit, och ibland några promenader. De aktiviteter som normalt är
förknippade med ett fritidshus har fått skjutas på framtiden.

Det har inte heller blivit en enda sommardans för oss, den
senaste var på Valborg! Så för oss har dansandet verkligen förändrats väldigt
mycket från de somrar då fem kvällar i veckan tillbringades med dans på Skansen.

Alltnog, när Ellikas semester var slut så fanns det i alla fall
en gammaldans kvar på dansprogrammet på Skansen. Så det var verkligen dags att
plocka fram dansskorna igen. På grund av konsertframträdande på Solliden var
dansen flyttad till Galejan, vilket kändes litet synd i den vackra
sommarkvällen.

När vi kom strax innan dansen skulle börja var danspubliken
mycket gles. Men snart blev det fler, fast aldrig så det blev trångt på
dansgolvet.

Det kändes verkligen kul att dansa igen!

Före paus var det mest gammaldans, med bara mindre inslag av
polskor, och det kändes i början litet ovant att dansa. Men snart var det som
vanligt igen, och enda dansavbrottet före paus var för att ta några dansbilder.

Under den ganska långa pausen spelade två från spelmanslaget
polskor. Vi satt och fikade vid en bänk, och därifrån hörde man lika mycket av
bastonerna från Solliden som från det som spelades på Galejan. Mitt intryck var
ändå att polskemusiken lät mycket bra.

Efter paus blev det ytterligare litet gammalt, men snart så tog
polskorna helt överhanden. Som jag tror
jag skrivit någon gång förut så tycker jag att även om det är fint med polskor
så tycker jag ändå att gammaldansmusiken ger mycket större utrymme för
improvisation och lekfullhet. I alla fall för mig.

Men samtidigt så tycker jag också att de som spelar alltid
ska få spela det de brinner för. Det är viktigt även för oss dansande att de
som spelar är engagerade och känner för sitt framträdande.

Som sammanfattning kändes det riktigt kul att få nöta
danssulorna igen!

Medan vintersäsongen 2014 hade trist och solfattigt väder,
så har våren hittills varit både tidig och varm, och med mycket sol.

Redan före valborg så hade många träd, t.ex. björk, fått
löv, och gullvivor redan blommat ett bra tag. Men lagom till Valborgsmässoafton
gjorde åter närheten till Arktis sig påmind, med kalla nordliga vindar, och
senare på Valborgsmässoafton även regn.

Nu är ju detta inte på något sätt unikt. Jag minns en gång i
min ungdom då den orkester jag då var med i – Spånga/Solna blåsorkester – hade en
spelning på Valborgsmässoafton ute i Kungsängen. Snön föll då ymnigt, vilket
gjorde att mina fingrar inte riktigt ville lyda under framförandet. Jag spelade
då piccola, och det lilla utrymmet mellan klaffarna gjorde att det inte
fungerade något vidare att spela med fingervantar på heller. Just den kvällen
minns jag att det var första gången jag uppskattade kaffe, som vi blev bjudna
på. Och på hemvägen fick jag skjuts med bil, där dock vindrutetorkarna inte
fungerade. Med ymnigt snöfall så verkade bilkörning omöjligt, tills jag kom på
att jag kunde dra ett snöre via vardera ventilationsrutan fram, och med dessa
snören ordna manuell drivning av torkarbladen.

Alltnog – denna valborgsmässoafton hade ändå betydligt
bättre väder, och med hjälp av pendeltåg och buss tog vi oss enkelt till Skälby
gård. Där anordnades dans till Hasse Svedbergs. Senaste gången vi hade dansat
till dem var nog ute i Lida på Wermdö Durspelares 15-årsjubileum. Men då vi
alltid gillat deras mångkunnighet, spelglädje och trevliga mix mellan modern
musik och gammaldans, så tyckte vi det var ett bra tillfälle att på nytt få
dansa till dem.

Det var också länge sedan vi senast besökte Skälby gård, och
vi mindes inte riktigt hur dansgolvet såg ut. Men väl där så kände vi igen oss.
Dansgolvet är ju inte särskilt stort, men med bra golv. Genom att dansen var
välbesökt så tyckte jag ändå att dansen påverkades en del av det begränsade
utrymmet.

Vi tyckte att Hasse Svedbergs fortfarande har kvar sin
känsla för mysiga låtar, både när det gäller gammalt och modernt. De spelade så
länge vi var kvar hälften av var.

I pausen bjöds på kaffe och bulle och jättegod bakelse, som
var inkluderad i det facila priset av 90:- för kvällen.

Efter paus frågade Hasse om publiken hellre ville övergå
till 2m 1g, men fick inte någon riktig respons för det och fortsatte därför med
hälften av var. På grund av att vi än så länge fortfarande försöker undvika att
vara borta längre än fyra timmar från Lava, så vet vi dock inte hur det blev senare
på kvällen. Då vi gick så kändes det som att vi var bland de första som lämnade
dansen.

Det var roligt att komma ut och dansa igen.

När jag började dansa i min ungdom, i mitten på
sjuttiotalet, var sommarens danser på Skansen en stor glädjekälla. Under
sommarmånaderna var det dans fem dagar i veckan, onsdag-söndag, på
Bollnästorget. Och dansen startade till och med i maj, fast då med bara ett par
danser i veckan om jag minns rätt. Det var alltid samma spelmän som spelade,
onsdagar Axel Andereds kapell och övriga dagar Skäggmanslaget. Dansen bestod
till största delen av gammaldans, på onsdagarna blev det dock också alltid ett
litet inslag av tango, medan övriga kvällar det i stället också blev ett litet
inslag av polskor.

Bortsett från när det var omöjligt på grund av semester,
midsommarfirande eller mycket dåligt väder, så brukade vi på den tiden bevista
alla dessa danser.

Efter en tid, jag minns inte exakt när, så splittrades Skäggmanslaget.
Wille kom att ingå i Grindsäters spelmän, en tid tillsammans med bland annat
Sonja Sahlström, medan Tore gick till en grupp som jag tror kallade sig
Delsbopojkarna. I samband med detta upplever jag också att andra förändringar
inleddes, Skansen började på söndagar anlita andra orkestrar som också spelade
modernt på söndagar, och en tid senare inleddes en gradvis minskning danserna på
Bollnästorget, medan i stället danserna på Galejan med huvudsaklig inriktning
på modern dans introducerades och så småningom blev det dominerande inslaget.
Om jag minns rätt var Hasse Alfredsson med under denna tid, och införde för en
liten tid också dansbiljetter på Galejan.

Med denna bakgrundsbild så är det nog lätt att förstå att Skäggmanslaget
är förknippat med många glada minnen från ungdomen.

Jag tror att vi i något sammanhang senare bevistat en dans
där Skäggmanslaget åter spelade tillsammans, men minns inte var eller när det
var.

När nu Stallet Folk- och världsmusik anordnade en konsert
och dans med Skäggmanslaget, så var jag spänd på att se hur ungdomsminnena från
Skansen stämde med dagens Skäggmanslag. Det har ju förflutit en lång tid, och
som tiden går är det inte omöjligt att både repertoar och färdigheter förändras.

Vi anlände till Stallet strax innan dansen började. Vi har
ju bara besökt Stallet vid enstaka tillfällen tidigare och vet därför inte vad
man där anser är normala besökssiffror, men vi tyckte i alla fall att det var
många besökare där. Många var förstås välbekanta för oss, men det fanns också
en del besökare som vi inte kände igen sedan tidigare.

När Skäggmanslaget inledde sin konsert kunde vi
konstatera att takterna från förr satt i.

Med tre fioler i olika stämmor åstadkom de en fyllig och
välklingande musik, som det var ett nöje att lyssna till. Mellan låtarna
varvade de litet med korta berättelser om vad de mindes om låtarna och sig
själva. Medan de verkade ha bestämt i förväg några av de låtar de framförde, så
verkade också några andra väljas mer spontant under själva konserten.

Konserten varade en timme, efter det sattes stolarna undan
och dansen började. En kille som jag inte uppfattade namnet på inledde med
vevlira, sedan spelade Skäggmanslaget, och detta upprepades sedan ytterligare
en gång.

Dansgolvet på Stallet är ju inte särskilt stort, och med
ganska många besökare så begränsade det förstås rörelsefriheten på dansgolvet
en del. För vår del var det ju först och
främst Skäggmanslaget vi ville dansa till, och kunde då konstatera att ändå
urvalet som spelades till dans hade förändrats sedan Skansentiden. Under den
tid vi var där blev det exempelvis flera olika polskor, men inte en enda hambo.

På grund av en väntande hund där hemma tyckte vi inte att vi
kunde vara kvar under Skäggmanslagets andra spelpass, så vad som dansades under
den senare delen av kvällen vet vi inte. Men när vi vände hemåt tyckte vi ändå
att vi hade fått en trevlig kväll.

Jämfört med sommaren och hösten 2013 har 2014 startat med
betydligt mer dans.

Slagsta Gilles vinterstämma i Hallunda har vi besökt många
gånger. I år kändes det nästan tveksamt att kalla det för vinterstämma.
Visserligen var datumet 8:e februari, vilket borde betyda högvinter. Men den
lilla snö som förut bara räckte för skidåkning på plana ytor, har nu
minskats till nästan ingenting. Och med temperaturer som stadigt ligger på 4-5
plusgrader lär det lilla som ändå finns kvar snart också ha övergått i vatten.

Vi anlände till stämman kvart i sex, och då pågick
gammaldansen redan, medan dansen i polskesalen ännu inte startat. Jag minns
inte vad det första spelgänget hette, men efter en stund ersattes de av Järvsö
Spelmanslag.

De spelade gammaldans varvat med några polskor, och jag tyckte de
var trevliga att dansa till. Dansgolvet i Hallunda Folkets hus är ju stort, och
även polskesalen är mycket rymligt, vilket gjorde att det fanns gott om plats
på båda ställena.

Vi passade även på att besöka polskerummet, där precis Täby
Spelmansgille avslutade sitt spelpass – jag hann inte dansa något till dem
eftersom jag ville ta ett par foton först, men det lilla vi hörde lät bra, och
Ellika hann dansa någon dans till dem.

Efter Järvsö Spelmanslag så var det ett nytt inslag, med en
timmes instruerad gillesdans i stora salen. Vi gick tillbaka till polskerummet
och dansade några polskor, varefter vi vilade en stund. På slutet av
gillesdansinstruktionen så deltog vi också där under några danser.

Mer än så hann vi inte med på vår fyratimmars frånvaro från
Lava. Med en halvtimmes tunnelbaneresa i vardera riktningen, promenad till
tunnelbana och Folkets hus och klädinlämning så blev det bara drygt två timmar
kvar för själva dansen, som vi lämnade ungefär kvart över åtta.

Vinterstämman i Gnesta Elektron har vi ju besökt ett antal
år. Det är visserligen en rätt lång tågresa – en dryg timme med pendeltåg från
Stockholm – men man sitter ju rätt skönt på tåget, och det känns väl värt
restiden när man väl kommer dit.

Det inträffade en incident på tåget denna gång. Mellan
Södertälje Syd och Järna så krockade pendeltåget i full fart med en älg. Jag
satt i främsta vagnen, och kände mycket tydligt kollisionen. Det kändes även
som att ett tåghjul åkte över något, det skakade till i vagnen precis efter
kollisionen. Även om jag inte blev rädd, så kändes det ändå otäckt. Vi visste
ju inte vad det var – tankar for i huvudet både om att det kunde vara ett djur,
en människa eller något fel på spåret. Tåget stannade omedelbart, men först
efter en stund meddelade tågföraren att det inträffat en kollision, troligen
med en älg.

Så småningom kom tåget igång igen, men tågföraren meddelade
att tåget skulle stanna innan det kom in till perrongen i Järna, för att
inspekteras. Så skedde också, men efter en liten stund så kunde tåget köra
vidare.

På grund av detta blev ankomsten till Gnesta förstås
försenad. Tyvärr innebar det att Leif-Billyz redan hade avslutat sitt spelpass
när det var dags att börja dansa, och det första dansinslaget blev i stället med
ett par spelmän, som jag tror huvudsakligen spelade slängpolskor och pols. Det
kändes väl inte optimalt för mig, men som vanligt kändes det bäst att bejaka musikernas
val av musik, och anpassa sitt dansande efter musiken.

Jag hade åkt ensam till stämman på grund av Lava, men tyckte
det fungerade bra att bjuda upp damerna från trakten. Det kändes som att det
inte var så många dansande från våra trakter, utan att de flesta dansande kom
från Sörmland.

Efter första spelpasset avbröts dansen en stund för
prisutdelning.

Liksom förra året så tror jag att det tidigare på dagen hade
varit en tävling för ungdomslag. Därefter återupptogs dansen, både i stora danssalen och i
ett mindre rum.

Jag är inte odelat förtjust i när dansen delas upp på flera
dansbanor, utom om det är nödvändigt av utrymmesskäl. Med en uppdelning så blir
man avskärmad från vad som tilldrar sig på övriga platser, man kan missa bra
dansmusik och det kan också ge en uppdelning av danspubliken. Men förmodligen uppskattar
många att ha möjlighet att kunna välja miljö och musik.

Jag dansade även en stund i den mindre danssalen, där det
var trevlig dansmusik i en trängre miljö. Det blev också en (ganska rörig)
engelska där.

På tidigare spelmansstämmor i Gnesta har jag upplevt att
under den tidigare delen av kvällen det varit ett stort inslag av gammaldans,
för att under andra halvan av kvällen övergå till mestadels polskor. Så
upplevde jag det inte denna gång. Jag tror att jag sammanlagt dansade en hambo
under hela kvällen, och bara några schottis och vals. För övrigt ingen
gammaldans. Men det var en spelgrupp som spelade gammalt litet senare, fast då
fikade jag.

I stället blev det för mig under kvällen mycket slängpolska,
och utöver det andra polskor, och som sagt ett mindre inslag av gammaldans.

Musiker och publik hade som tidigare ett tydligt ungdomligt
inslag. Dock upplevde jag att de riktigt unga – barn och tonåringar – var färre
mot tidigare år, i vart fall på dansgolvet.

Mot slutet minns jag särskilt en ungdomsgrupp från Birka
Folkhögskola – BirkaFolk. De spelade en energisk ungdomlig musik, som tydligt
uppskattades av både publiken och mig.

Besöket på Gnesta Vinterstämma blev liksom tidigare år en
rolig upplevelse med mycket dans.

Så här i slutet av januari har äntligen jorden i sitt eviga
snurrande runt solen nått en position där den livgivande solen på nytt orkar högre
än till bara trädens toppar vid våra breddgrader. Eftermiddagen börjar äntligen
på nytt bli en ljus tid, och morgonens beckmörker börjar på nytt, om ock
långsamt, ersättas av ett begynnande morgonljus. Det är lika efterlängtat och
uppskattat varje år!

När dessutom, som denna dag i januari, snön faller från
himlen och täcker allt i ett härligt vitt ludd, så blir det dubbelt så ljust.
Ute så skuttar Lava förtjust omkring, sticker nosen i snön och nosar på allt
som finns därunder, och kastar sig efter och försöker snappa upp snön som yr
upp från kängorna, både i stan och i skogen. Tyvärr åtföljs snöfall tätt som
oftast av plusgrader här i Stockholmstrakten, och det verkar bli så denna gång
också. Men på fredagen höll sig temperaturen i alla fall stadigt strax under
noll.

Men snö innebär förstås också att det redan hårt ansträngda
trafiksystemet i Stockholmstrakten utsätts för ytterligare påfrestningar. För
de som anordnar danser är snöfall därför förstås inte välkommet. Men när vi
anlände till Västbergaträffens dans i Alvik, i tillräckligt god tid för att hinna
se litet av slutet på den gammaldansinstruktion som då pågick, så var det trots
vädret full fart i entrén.

Vi har ju dansat många gånger både i Alvik (på Örjansringens
danser), och till Mats Bergmans, och ett par gånger även på Västbergaträffens
danser. Trots det blev kvällen en ny upplevelse, av flera skäl. För det första
har ju vår Shetland Sheepdog Lavas ankomst till oss under en stor del av förra
året omöjliggjort eller begränsat dansandet, så det var länge sedan vi var ute
och dansade modernt. Och när vi besökte Västbergaträffen så var det i andra
lokaler. Och slutligen hade det skett en positiv förändring i danslokalen i
Alvik – rader med fläktar på båda sidorna förbättrade komforten avsevärt.

Och sist men inte minst – även om vi nog dansat även
gammalt till Mats Bergmans förut, så imponerade de även inom den genren.

Dansen var förstås mestadels modern – på Västbergaträffens
hemsida anges 4m 1g. För vår del uppskattade vi mycket gammaldansinslagen, det
gav en rolig variation till utmärkt musik, och vi hann med tre gammaldanser
före paus. Annars bestod den moderna dansmusiken som brukligt av omväxlande bugg
och foxtrot. Och danspubliken var med på noterna!

I pausen fick vi nöjet att prata med några av eldsjälarna
bakom föreningen. Det är mycket och gediget ideellt arbete som har legat och
ligger bakom en sådan dansverksamhet, och Jan-Erik Plan berättade litet om Västbergaträffens historik och nuvarande verksamhet. Vi
tycker det var mycket intressant att få lyssna till, och bifogar därför gärna här en resumé.

Efter pausen hann vi bara dansa en kort stund innan vår
självpåtagna tidsgräns på fyra timmars frånvaro från Lava var nådd. Men dansen
var för oss en mycket trevlig och positiv överraskning, och det känns som att
vi nog kommer att gå flera gånger.

Liksom tidigare år besökte vi Midvinterstämman i Kallhäll även i år. Genom att resetiden dit är längre och vi även denna kväll behöll tidsgränsen på fyra timmar så blev den tid vi var där kortare. Vi avstod därför från att fika denna kväll, för att kunna dansa längre i stället.

Jag har tidigare kommenterat att dansutrymmet i Kallhälls Folkets Hus är rätt begränsat, med två inte alltför stora salar/rum, varav det större dessutom används även som fik.
Vi höll som vanligt mest till på plan 2, där värmen direkt slog emot oss när vi steg in.


Vi anslöt oss förstås till de dansande, men det begränsade
utrymmet tyckte vi påverkade dansandet rätt mycket. Det känns litet synd, då det
bjöds på utmärkt dansmusik, som inte alltid var så lätt att omvandla i så
mycket rörelse som vi velat.

Vi besökte också liten stund polskerummet en trappa upp. Det
rummet är ännu mindre, men just när vi var där var det ändå ganska bra med
plats, och det blev en trevlig liten dansstund med några polskor där.

Det finns många små rum på olika våningsplan i Kallhälls
Folkets Hus, och det är därför tyvärr inte så lätt att ströva omkring och
lyssna på de olika grupperna. Ett par bilder från några av dem får ändå komma
med i bloggen.

Även i år inbjöd Stockholmia till en rolig danskväll med Stockholms
och Boda Spelmanslag.

Tidigare på dagen hade vi motionerat oss själva och Lava med
en promenad i Hellasområdet, från Tenntorpet till Skarpnäck. Den tidigare milda
sydvästvinden hade just ersatts av vind från norr, och med den kom förstås
kallare väder. Dock var det ännu inte kallare än att nattens snöfall bara resulterat
i någon enstaka minusgrad och några centimeter ganska blöt snö, som vi kallat
klabbsnö om vi hade åkt skidor. Det gjorde vi förstås inte, men klabbet fick
Lava känna av i form av snö som klabbade i pälsen på hennes framben, och som efter
en stund bildade små snökokor. Det märktes att hon stördes av det, och vi
hjälpte henne att ta bort det som fastnat några gånger. Ungefär som vi själva hade
behövt göra om vi åkt skidor.

När vi anlände till Bagarmossens Folkets hus hade dansen nyss
börjat. Som vanligt inledde Boda Spelmanslag, och när vi anslöt oss så spelade
de, föga överraskande, polskor från Boda.

Dansgolvet var redan välfyllt, och
förstås dröjde det inte länge förrän värmen gjorde sig påmind.

Boda spelmanslag har en härlig rytm och klang i sitt spel,
och det är alltid roligt att dansa till dem. De spelade i detta första pass en
och en halv timme, och förutom Bodapolskor så blev det också litet gammaldans och
en och annan Bingsjöpolska.

När Bodalaget tog paus och Stockholms Spelmanslag äntrade
scenen så passade vi också på att fika, och missade därför en stor del av deras
spelpass. När vi återkom så kunde vi konstatera att det var ett talrikt
spelmanslag på scenen denna kväll, och vi hann med att dansa några polskor även
till dem. Även om vi inte dansade så länge så kändes det som att de spelade
inspirerat.

Sedan var det då åter dags för Boda, och vi hann dansa till
dem ett tag till innan den tidsgräns vi satt upp för oss själva för kvällen –
fyra ensamma timmar för Lava – var nådd. Men det var nog ingen fara – när vi
kom tillbaka till lägenheten möttes vi av en sömnig hund, som inte tycktes ha
lidit särskilt mycket av vår frånvaro. En sen kvällspromenad med henne fick
avsluta kvällen.

Tack Stockholmia och spelmanslagen för en mycket trevlig
danskväll!