Dansgladsbloggen

Det härliga vädret år 2013 har följts av en lika fin höst!
Visserligen har temperaturen i Stockholmstrakten någon enstaka gång fallit strax
under noll, men när vi nu är inne i november så är vädret fortfarande angenämt
milt. Går jag tillbaka en bit i tiden kan jag minnas t.ex. en skridskotur vid
denna tid från Sigtuna till Upplands Väsby, via i och för sig ganska bräckliga
isar med landnära åkning. Den turen avslutades på härliga skridskoskär via ån/bäcken
upp mot Upplands Väsby. Något annat år
hade vid denna tid redan skidorna kommit till användning i början av november,
för att inte ställas undan förrän i början av april.

Men inte detta år! Snarare är det fortfarande
septemberstassen som används under skogspromenaderna. Men mörkret är detsamma
som tidigare år, och i Arktis har 2013 inneburit kallt och stormigt sommarväder,
som nu verkar resultera i en liten återhämtning av förlorad is. För egen del har det blivit många härliga
höstpromenader, som jag nu har större möjlighet till genom att jag har tagit ut
tjänstepension. På hemsidan har jag, som kanske några av er redan noterat,
öppnat en frilufts & hundsida där jag avser att berätta litet mer om vad
som tilldrar sig bortom dansgolven. Friluftssidan dock ännu under konstruktion,
och jag söker mig ännu fram till en lämplig utformning.

På dansfronten har vi i höst besökt tre trevliga danser på
Skeppis, dock bara under den första delen av danskvällen. Som vanligt blir väl
själva dansandet där litet lidande av dåligt med utrymme och ett sluttande dansgolv,
men spel- och dansglädjen där kompenserar. Och så i lördags var det då dags för
första höstdansen på plant dansgolv. Vi besökte då Örjansringens dans på
Hägerstensåsen.

Vi var där i god tid innan dansen började, men då var spelmanslaget
för kvällen – Tensta Spelmanslag – redan igång.

Det kändes jättekul men också litet ovant att dansa igen.
Spelmanslaget spelade som vanligt bra. Något jag kom att tänka på under kvällen
var att mazurkan nu börjar bli alltmer ovanlig i gammaldansen. När jag gick på
GDV i Sundbyberg i min ungdom spelades där alltid tre melodier av just
mazurkan, förmodligen för att de dansande tyckte den dansen var så kul. Numer
verkar det som mazurkan nästan är på väg att försvinna. Varför det är så tycker
jag är svårt att förstå. Särskilt kontrastrikt är det att pols, som jag tycker
rytmmässigt liknar mazurkan, och där jag tycker det fungerar bra att dansa pols till mazurkamusik och tvärs om, ändå verkar ha gått i motsatt
riktning i popularitet.

På dansgolvet var det gott om plats, men jag tyckte ändå att
det var hyfsat med besökare, och jämn och bra fördelning mellan damer och
kavaljerer. Jag tror inte det var någon som ville dansa och ändå inte gjorde
det, så länge vi var kvar.

Det var vi i och för sig bara till pausen, det känns som att
vi ännu inte vågar lämna Lava ensam en hel danskväll. Men vi kommer säkert dit
– hon verkade ha klarat sig bra under vår frånvaro.

Sammanfattningsvis blev det en trevlig – om också för vår
del ganska kort – danskväll.