Dansgladsbloggen

Med midvintersolståndet redan bakom oss så känns det
märkligt att nyligen sades på radio att meterologiskt har vi fortfarande bara
höst i Stockolmstrakten. Men det stämmer nog, för det milda vädret har hållit i
sig nästan oavbrutet. Visserligen blev det en aning kallare några dagar, med
ett par centimeter snö och ivriga skridskoåkare som åkt på Dammtorpssjön,
Söderbysjön, Ulvsjön och delar av kanalen mot Ältasjön. Säkert har även många
andra småsjöar fått besök av skridskoåkare. Även Lava fick ett par ystra
promenader i sin första upplevelse av snö.

Men plusgraderna återkom och har hållit i sig sedan dess, så
där ett par till fem grader plus i stort sett dygnet runt. Och de tidigare
isbelagda sjöarna är åter isfria så långt jag kunnat se.

Denna dag, dagen före nyårsafton, fick vi goda tillfällen
att njuta av en visserligen lågt stående men ändå värmande sol, då vi vandrade
från Högdalen till i närheten av Skarpnäck. Och skidorna står ännu så länge
kvar och väntar på bättre tider på vinden. Men om vinden kantrar, och
luftströmmarna börjar komma från nordost i stället för sydväst som varit fallet
denna höst, så blir det säkert ändå goda möjligheter till vintersport.

Med det nya året i antågande så kändes det också som hög tid
att pröva att lämna Lava ensam så länge att vi hinner med en hel danskväll.
Efter promenaden tidigare på dagen borde ju också förutsättningarna vara goda,
så vi lämnade Lava med gott samvete och styrde kosan mot Hägerstensåsen.

Väl där hade dansen redan börjat, och liksom alla tidigare
år (hur många?) så var detta den mest välbesökta av Örjansringens danser under året.
Leif-Billyz spelade som vanligt, och som vanligt var det lekar i pausen.

För min del kändes det att det blivit väldigt litet dansande
detta år, och det dröjde en liten stund innan det kändes som att dansen blev
mer improviserad. Men det kändes väldigt roligt att dansa igen, något som också
gjorde att värmen snabbt steg och det snart uppstod behov av att uppsöka
vattenkranen. Efter fika på pausen hann vi in för en Landskrona och sedvanlig familjevals-schottis,
innan dansen återupptogs.

Efter ytterligare en stunds dansande kändes det dock att dålig
dansträning – eller den tidigare promenaden under dagen? – tog ut sin rätt, och
vi lämnade dansen en liten stund innan den var slut.

Väl hemma igen så mötte Lava vänligt svansviftande, men utan
att verka ha lidit under vår frånvaro. Jippie!

Det härliga vädret år 2013 har följts av en lika fin höst!
Visserligen har temperaturen i Stockholmstrakten någon enstaka gång fallit strax
under noll, men när vi nu är inne i november så är vädret fortfarande angenämt
milt. Går jag tillbaka en bit i tiden kan jag minnas t.ex. en skridskotur vid
denna tid från Sigtuna till Upplands Väsby, via i och för sig ganska bräckliga
isar med landnära åkning. Den turen avslutades på härliga skridskoskär via ån/bäcken
upp mot Upplands Väsby. Något annat år
hade vid denna tid redan skidorna kommit till användning i början av november,
för att inte ställas undan förrän i början av april.

Men inte detta år! Snarare är det fortfarande
septemberstassen som används under skogspromenaderna. Men mörkret är detsamma
som tidigare år, och i Arktis har 2013 inneburit kallt och stormigt sommarväder,
som nu verkar resultera i en liten återhämtning av förlorad is. För egen del har det blivit många härliga
höstpromenader, som jag nu har större möjlighet till genom att jag har tagit ut
tjänstepension. På hemsidan har jag, som kanske några av er redan noterat,
öppnat en frilufts & hundsida där jag avser att berätta litet mer om vad
som tilldrar sig bortom dansgolven. Friluftssidan dock ännu under konstruktion,
och jag söker mig ännu fram till en lämplig utformning.

På dansfronten har vi i höst besökt tre trevliga danser på
Skeppis, dock bara under den första delen av danskvällen. Som vanligt blir väl
själva dansandet där litet lidande av dåligt med utrymme och ett sluttande dansgolv,
men spel- och dansglädjen där kompenserar. Och så i lördags var det då dags för
första höstdansen på plant dansgolv. Vi besökte då Örjansringens dans på
Hägerstensåsen.

Vi var där i god tid innan dansen började, men då var spelmanslaget
för kvällen – Tensta Spelmanslag – redan igång.

Det kändes jättekul men också litet ovant att dansa igen.
Spelmanslaget spelade som vanligt bra. Något jag kom att tänka på under kvällen
var att mazurkan nu börjar bli alltmer ovanlig i gammaldansen. När jag gick på
GDV i Sundbyberg i min ungdom spelades där alltid tre melodier av just
mazurkan, förmodligen för att de dansande tyckte den dansen var så kul. Numer
verkar det som mazurkan nästan är på väg att försvinna. Varför det är så tycker
jag är svårt att förstå. Särskilt kontrastrikt är det att pols, som jag tycker
rytmmässigt liknar mazurkan, och där jag tycker det fungerar bra att dansa pols till mazurkamusik och tvärs om, ändå verkar ha gått i motsatt
riktning i popularitet.

På dansgolvet var det gott om plats, men jag tyckte ändå att
det var hyfsat med besökare, och jämn och bra fördelning mellan damer och
kavaljerer. Jag tror inte det var någon som ville dansa och ändå inte gjorde
det, så länge vi var kvar.

Det var vi i och för sig bara till pausen, det känns som att
vi ännu inte vågar lämna Lava ensam en hel danskväll. Men vi kommer säkert dit
– hon verkade ha klarat sig bra under vår frånvaro.

Sammanfattningsvis blev det en trevlig – om också för vår
del ganska kort – danskväll.

Efter en fantastisk sommar som räckte en bra bit in i
september, så har den senaste tiden hösten etablerat sig på allvar.
Temperaturen som för inte så länge sedan fortfarande låg på tjugo grader
dagtid, är nu bara strax över noll på natten, och kanske cirka tio på dagen.

Lava är nu redan sju månader gammal, hänger med bra på skogspromenader
och går på valpkurs. Eller är det kanske vi som går på valpkurs och Lava följer
med. Gullig och rar och läraktig är hon i alla fall.

Med oktober som knackar på dörren tycker vi det är lagom att
börja pröva att gå på dans och därvid lämna henne ensam. Hon har varit ensam
dagtid drygt två timmar förut vilket verkar ha gått bra. Däremot har hon aldrig
varit ensam kvällstid förrän nu.

Eftersom vi vill pröva oss fram stegvis, och inte vara borta
alltför länge, så har vi tänkt att Skeppis borde kunna fungera bra under denna
introduktionsfas. Det ligger ganska nära, återkommer varje vecka och det går ju
bra att bara stanna bara så länge som vi tror Lava klarar av, med successiv
förlängning av tiden. Så sagt och gjort, efter tidigarelagd kvällspromenad
lämnade vi Lava och begav oss på vår första ”vanliga” dans sedan i april.

När vi ankom till Skeppis fann vi att lokalen omdisponerats
sedan vi sist var där. Nu pågick dans i gamla fiket, vi uppfattade inte om det
var polskeakut eller utlärning av någon polska. Där vi förr bytte skor fanns nu
fiket, och skobyte och klädupphängning hade trängts ihop närmast dörren.

I den vanliga danssalen mötte ett lackerat golv, men annars
verkade allt vara som vanligt där. Inledningsvis spelades sopransax (tror jag),
mest dalapolskor men på slutet också en schottis och en vals. Nästa spelgrupp
bestod av två fioler och en cittra om jag minns rätt, som spelade polskor från
Dalarna och Jämtland. Strax innan vi gick bjöd Maria Spelmanslag upp till dans,
vi dansade två polskor till dem. Vi hade
då varit där knappt en och en halv timme, och tyckte det fick räcka för denna
första kväll med Lava ensam.

Vid hemkomsten hälsade Lava oss välkomna på sitt eget vänliga
sätt, med ett par bjäfs och lugnt svansviftande. Hon hade vad vi förstått
alltså klarat kvällen bra.

Det var mycket roligt att få komma ut och dansa igen, och vi
ska försöka dansa så regelbundet vi kan nu. Inledningsvis på Skeppis, med – i den
mån Lava inte verkar må dåligt av det – successivt förlängd danstid.

En liten hundvalp innebär rätt stora inskränkningar i
rörelsefriheten. Inledningsvis klarar den inte några längre promenader, och
behöver i princip ständigt sällskap. Även om den sover en stor del av dygnet,
så märker den oftast omedelbart om något är på gång, och är då snabbt på
fötter. Så det är inte lätt att smyga ifrån ens för en kort stund.

Men valpar växer fort, och mitt i sommaren hade Lava redan
blivit fem månader och en betydligt större valp. Så vi bestämde oss för att under
semestern göra ett försök till en kortare fjällvandring, med korta dagsetapper
och en anpassningsbar turplanering. Vi ville ha ett så näraliggande fjäll som
möjligt, och valet föll på Grövelsjön. Jag hade tidigare bara besökt det
området vintertid, men minnesbilden var en flack och förmodligen lättvandrad
fjällmiljö.

Sagt och gjort. Vi hade ursprungligen planerat upp till max
fem dagars vandring, det blev i praktiken bara ungefär tre och en halv dag.
Orsaken till avkortningen var dels att den tänkta turen hade gått mer nere i
skogsmiljö än vad som kändes komfortabelt när vi väl var där, på grund av varmt
och lugnt väder, myggor och stenig terräng, dels att de tänkt korta
dagsetapperna ibland kändes litet för korta.

Vädret var utmärkt under hela vandringen. Vi vandrade väl
någon mil om dagen ungefär, någon gång kanske något längre. Första natten i
tältet tyckte väl Lava att allt var litet för spännande, och ville leka med i
princip allt, från tältgolv till sovsäckar till oss själva. Men hon fann sig
snabbt i tillrättavisningar, och sedan fungerade allt mycket bra. Hon sov
oftast mot tältduken, vid våra fötter eller vår sida. Antagligen gillade hon
att tältduken var sval.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

Väl hemkomna från fjällvandringen så tyckte vi det kunde
vara dags att försöka oss på att besöka någon dans. Ensamträningen av Lava har
ännu inte kommit så långt att vi tycker vi kan vara borta för en hel dans, men
vi såg en annan möjlighet.

Vi har vårt sommarställe på Tynningö, som ligger söder om
Vaxholm. Vi har då och då övervägt att besöka Värmdö spelmansstämma, som ju
inte ligger särskilt långt från Tynningö – dock med så kallat hinder, i form av
Torsbyfjärden, däremellan. Detta år fick vi dock idén att vi skulle kunna ta
Lava med oss och besöka stämman, då ju denna också har en dansbana utomhus.

Den 10:e augusti inföll stämman. Vi anlände strax före fem.
Just när vi anlände så började det regna lätt, vilket ju inte verkade lovande
för oss, som ju på grund av att vi var med hund var hänvisade till dansbanan
utomhus. Det skulle ju också bli dans inne på hembygdsgården, men vi upplevde
att på grund av sällskap av hunden var vi tvungna att avstå från inomhusdans.

Regnet var dock av det lätta slaget, som knappast orkade
blöta ner mycket mer än dansbanan.

Så vi började med att ströva runt och se och lyssna.

Vi fann
att på denna spelmansstämma var drag- och durspel vanliga instrument.

Musiken bestod förstås av gammaldans, men också med ett rätt
stort inslag av örhängen av det modernare slaget. Det passade oss bra, vi
uppskattar ju blandningen både när vi dansar och lyssnar.

Abstinensen av det långa dansuppehållet som ankomsten av vår
sheltie förorsakat kändes, och snart kunde vi inte hålla oss längre utan bytte
till dansskor. Vi började dansa litet på den långsmala verandan till
hembygdsgården, eftersom det just då var dansuppvisning på dansbanan. Efter en
stunds väntan började så kvällens dans på utedansbanan.

Vi började med att knyta fast Lava vid dansbanan. Vi hann
med knappt en schottis innan hon hade krånglat sig upp på dansbanan i sträckt koppel.
Jag lyfte ner henne, men efter en halv vals var hon på nytt uppe, och när vi
inte brydde oss om henne så talade hon om för oss att hon inte gillade det. Så
vi fick avbryta. Men en och en halv dans blev det i alla fall!

När jag strax efteråt dansade med en annan dam, så erbjöd
hon sig att hålla Lava om jag och Ellika ville dansa litet. Så det gav oss
tillfälle att dansa litet mer, vi hann med både litet gammalt och en liten men
kul mix av swing och foxtrot.

Under resterande del av tiden innan vi gav oss åter mot
Tynningö – kanske någon timme – tog Ellika hand om Lava, medan jag tidvis
dansade med andra. Dansbanan hade utmärkt glid – det lätta regnet tidigare var
som bortblåst, och det vackra vädret hade återkommit. Det blev även då en
trevlig mix av både gammalt, foxtrot och swing.

Vi avslutade sedan med att fika innan vi anträdde återtåget.

Även om kvällen för vår del förstås inte kunde innehålla
lika mycket dans som en vanlig danskväll, så kändes det riktigt kul att på nytt
få komma upp på dansgolvet.

I inlägget om Stockholms Spelmanslag så skrev jag att vi såg
fram mot ett par andra händelser. Den första om kören har jag redan berättat
om, här återkommer jag till den andra.

Men först kort om körframträdandena. Jag tyckte båda gick
bra, och att det var roligt.

Den på
första maj hade jag ju inte övat så mycket inför, men tyckte ändå att jag kunde
sjunga min stämma hyfsat, givetvis med stöd av de övriga i tenorstämman.

Den
andra konserten, i går i Eric Ericsonhallen, tyckte jag också gick bra, och att det var
roligt att det kom så många åhörare. De kommentarer jag hört efteråt har också
varit bara positiva.

Så över till det andra.

Eller snarare den andra.

Så här ser hon ut:

Hon heter Lava, och är en Shetland Sheepdog – eller Sheltie,
som många kallar rasen. Fullvuxen blir hon ungefär som en minicollie.

”Gud så söt!” har vi hört många, många gånger när vi är ute
och rastar henne. Från både killar och tjejer, gammal som ung. Och vi håller
med. Hon är jättegullig!

Vi hämtade henne när hon var drygt åtta veckor gammal, i
slutet av april. Så nu åtgår mycket av vår tid för att passa henne, en valp
kräver ju mycket uppmärksamhet.

Det här innebär förstås att vi får avstå från dans till dess
Lava kan klara en kväll ensam. Hur lång tid det kan ta får framtiden utvisa,
men något halvår lär det väl minst ta, gissar jag.

Så dansen till Stockholms Spelmanslag blev sannolikt den
sista för vår del på ett bra tag.

<!–
WriteFlash(' flashvars=”file=http://dansglad.se/videor/lava_9veckor.mp4&image=http://dansglad.se/videor/lava.jpg” ‘);
//–> flashvars=”file=http://dansglad.se/videor/lava_9veckor.mp4&image=http://dansglad.se/videor/lava.jpg”

Denna blogg ska ju handla om allt om dans och litet till. Här
kommer ett inlägg som tillhör den senare kategorin.

I början på januari förverkligade jag en gammal tanke,
nämligen att pröva att sjunga i kör. Via min äldre bror fick jag ett tips att
kontakta Birkakören, vars körledare han sjungit för i en annan kör. Jag har
själv alltid tyckt om att sjunga (liksom att musicera), men har hittills bara
gjort det hemma och i familjesammanhang.

Första gången fick jag komma och bara känna hur det var. Det
visade sig att kören då påbörjade repetition av sakral musik för ett
framträdande senare på våren. För mig var förstås allt nytt och främmande, men
jag slog mig ner bland tenorerna och fick några noter i min hand. Jag kan inte
påstå att det gick jättebra, men jag tyckte ändå det var roligt och frågade om
jag fick komma en gång till.

Körledaren svarade att i så fall måste jag först provsjunga.
Sagt och gjort, det gjorde jag, och då tillsammans med min äldre bror som också
ville ansluta sig till samma kör.

Det gick av allt att döma tillräckligt bra, för vi hälsades
båda välkomna till tenorstämman i kören.

Och på den vägen är det. Den sakrala musiken har inte
tidigare tilldragit sig min uppmärksamhet, men efter att ha repeterat sådan
musik en gång i veckan under våren har jag börjat tycka att den kan vara
riktigt njutningsbar.

Nu är vi
snart framme vid tillfället då den ska framföras. Om det är någon av er som har
lust att alternera allt dansande med en körkonsert, så är ni förstås välkomna.

Platsen
ligger i behaglig närhet till Skeppis, så för den danshågade så fungerar det ju
bra att efteråt fortsätta dit för litet tangoträning, fika, mellparing och
polskor.

Information
om konserten:

Tema:
Schola Romana – I Palestrinas fotspår

Medverkande:
En sammanslagen kör från Birkakören, Tyresökören och Knivsta kammarkör
Gästsolister:
Kvartetten Acquis
Tid:
Söndag 5:e maj 16:00 till cirka 17:00
Plats:
Lars Ericsonhallen (f.d. Skeppsholmskyrkan)
Entré:
120:- för vuxna, 60:- för barn under 12 år, biljettförsäljning vid entrén

Affisch

Birkakören har
förstås en bredare repertoar, även om jag själv ännu inte fått tillfälle till
att pröva den. Men det får jag i viss mån i Skrapan första maj klockan 13 och
14, då det blir traditionella vårsånger cirka 20 minuter, utan entréavgift. För
mig själv blir det bara ett enda repetitionstillfälle av det som då ska
framföras, men jag får väl försöka haka på de andra så gott det går.

Vi besökte Stockholms Spelmanslag, som ordnade dans på
Bagarmossens Folkets Hus. Dansen infriade förväntningarna, med mestadels
polskor i en trevlig lokal.

Det är kanske litet motsägelsefullt, men vi tyckte att den
roligaste dansen för kvällen för vår del var en hambo, som nog egentligen inte
var en hambo, men som vi tyckte passade perfekt för ändamålet. Men det var
förstås också många andra fina polskor, bland annat minns vi ett par av våra favoriter,
nämligen Orsapolska och gammalvänster.

Nu ser vi fram emot en härlig vår och ett par andra händelser,
som vi strax återkommer till.

I början på april och med påsk redan passerad så ligger
alltjämt snön kompakt, och våren har ännu inte nått Stockholmstrakten. Men
vädret har varit mycket fint ett bra tag, med soliga härliga dagar och ofta enstaka
plusgrader, och klara och kalla nätter.

Vi besökte fredansen i Rotebro. Det var ett bra tag sedan vi
gjorde det senast. En tre man stark skara av Starkens Spelmän stod för musiken.
Vi fick veta att det var första gången som Sollentuna GDF engagerade den
orkestern.

Kvällen rivstartade med klassikern Min Gitarr, och kroppsvärme
och puls steg på nolltid. Vi tyckte orkestern spelade bra dansmusik, med engagemang
och bra variation både på gammadansen och det moderna. Vi var inte kvar till
slutet, men var en trevlig kväll, och det kändes ordentligt i benen på
hemvägen.