Dansgladsbloggen

Med midvintersolståndet redan bakom oss så känns det
märkligt att nyligen sades på radio att meterologiskt har vi fortfarande bara
höst i Stockolmstrakten. Men det stämmer nog, för det milda vädret har hållit i
sig nästan oavbrutet. Visserligen blev det en aning kallare några dagar, med
ett par centimeter snö och ivriga skridskoåkare som åkt på Dammtorpssjön,
Söderbysjön, Ulvsjön och delar av kanalen mot Ältasjön. Säkert har även många
andra småsjöar fått besök av skridskoåkare. Även Lava fick ett par ystra
promenader i sin första upplevelse av snö.

Men plusgraderna återkom och har hållit i sig sedan dess, så
där ett par till fem grader plus i stort sett dygnet runt. Och de tidigare
isbelagda sjöarna är åter isfria så långt jag kunnat se.

Denna dag, dagen före nyårsafton, fick vi goda tillfällen
att njuta av en visserligen lågt stående men ändå värmande sol, då vi vandrade
från Högdalen till i närheten av Skarpnäck. Och skidorna står ännu så länge
kvar och väntar på bättre tider på vinden. Men om vinden kantrar, och
luftströmmarna börjar komma från nordost i stället för sydväst som varit fallet
denna höst, så blir det säkert ändå goda möjligheter till vintersport.

Med det nya året i antågande så kändes det också som hög tid
att pröva att lämna Lava ensam så länge att vi hinner med en hel danskväll.
Efter promenaden tidigare på dagen borde ju också förutsättningarna vara goda,
så vi lämnade Lava med gott samvete och styrde kosan mot Hägerstensåsen.

Väl där hade dansen redan börjat, och liksom alla tidigare
år (hur många?) så var detta den mest välbesökta av Örjansringens danser under året.
Leif-Billyz spelade som vanligt, och som vanligt var det lekar i pausen.

För min del kändes det att det blivit väldigt litet dansande
detta år, och det dröjde en liten stund innan det kändes som att dansen blev
mer improviserad. Men det kändes väldigt roligt att dansa igen, något som också
gjorde att värmen snabbt steg och det snart uppstod behov av att uppsöka
vattenkranen. Efter fika på pausen hann vi in för en Landskrona och sedvanlig familjevals-schottis,
innan dansen återupptogs.

Efter ytterligare en stunds dansande kändes det dock att dålig
dansträning – eller den tidigare promenaden under dagen? – tog ut sin rätt, och
vi lämnade dansen en liten stund innan den var slut.

Väl hemma igen så mötte Lava vänligt svansviftande, men utan
att verka ha lidit under vår frånvaro. Jippie!