September har för vår del sällan varit någon bra dansmånad.
Sommaren är på något sätt inte riktigt slut än, sommarstuga och utekvällar
lockar och man vill inte riktigt stanna kvar i stan på helgerna.
Men när oktober nalkas brukar både mörker och svalare luft göra
att sommarkänslan försvinner. I år anordnade Stockholms Spelmanslag en dans
precis i brytpunkten, och vi tyckte det kunde passa bra att inleda höstsäsongen
där.
När vi kom dit fann vi att dansen inte var lika välbesökt
som vanligt. Om det berodde på att andra fortfarande tyckte det var sommar eller
andra orsaker vet jag inte. Golvet hade, som det ofta brukar vara, inte perfekt
glid från början, men blev snabbt bra. Jag tror att möjligen litet stearin
bidrog, förutom förstås poleringen med hjälp av danssulorna.
Som vanligt på dessa danser är det nästan enbart polskor.
Visst spelas det någon enstaka schottis och vals, men på det stora hela är det
polskedans som gäller. För vår del har vi ju inte dansat så mycket polskor
under senare år, men vi tyckte ändå att efter bara en kort stund flöt det hela
på riktigt bra.
En mycket angenäm erfarenhet var att få dansa till de
inbjudna pausspelmännen Kalle och Jonas Liljeberg. Det är far och son, med fiol
och sopransax, som denna kväll spelade två långa pass.
Bilden är tagen precis i början av deras första spelpass,
det blev fler dansare efter en liten stund.
Under detta pass spelade de enbart Orsapolskor. Vi tycker
mycket om denna polska, och det är väl inte fel att säga att det är vår favoritpolska.
Vi tyckte att Liljebergarna spelade dessa mycket njutbart, och att det gick
mycket bra att dansa till dem.
Under deras andra framträdande spelade de också några andra
polskor, som Ore-, Bingsjö- och Bodapolska. Även Oremusiken gillar vi skarpt,
så det var kul att de tog med även litet därifrån.
Det kändes bra att inleda en ny höstsäsong, och belåtna gå
hemåt med behaglig trötthet i benen.
 |
 |
 |
 |
 |
