Dansgladsbloggen

Så här i slutet av januari har äntligen jorden i sitt eviga
snurrande runt solen nått en position där den livgivande solen på nytt orkar högre
än till bara trädens toppar vid våra breddgrader. Eftermiddagen börjar äntligen
på nytt bli en ljus tid, och morgonens beckmörker börjar på nytt, om ock
långsamt, ersättas av ett begynnande morgonljus. Det är lika efterlängtat och
uppskattat varje år!

När dessutom, som denna dag i januari, snön faller från
himlen och täcker allt i ett härligt vitt ludd, så blir det dubbelt så ljust.
Ute så skuttar Lava förtjust omkring, sticker nosen i snön och nosar på allt
som finns därunder, och kastar sig efter och försöker snappa upp snön som yr
upp från kängorna, både i stan och i skogen. Tyvärr åtföljs snöfall tätt som
oftast av plusgrader här i Stockholmstrakten, och det verkar bli så denna gång
också. Men på fredagen höll sig temperaturen i alla fall stadigt strax under
noll.

Men snö innebär förstås också att det redan hårt ansträngda
trafiksystemet i Stockholmstrakten utsätts för ytterligare påfrestningar. För
de som anordnar danser är snöfall därför förstås inte välkommet. Men när vi
anlände till Västbergaträffens dans i Alvik, i tillräckligt god tid för att hinna
se litet av slutet på den gammaldansinstruktion som då pågick, så var det trots
vädret full fart i entrén.

Vi har ju dansat många gånger både i Alvik (på Örjansringens
danser), och till Mats Bergmans, och ett par gånger även på Västbergaträffens
danser. Trots det blev kvällen en ny upplevelse, av flera skäl. För det första
har ju vår Shetland Sheepdog Lavas ankomst till oss under en stor del av förra
året omöjliggjort eller begränsat dansandet, så det var länge sedan vi var ute
och dansade modernt. Och när vi besökte Västbergaträffen så var det i andra
lokaler. Och slutligen hade det skett en positiv förändring i danslokalen i
Alvik – rader med fläktar på båda sidorna förbättrade komforten avsevärt.

Och sist men inte minst – även om vi nog dansat även
gammalt till Mats Bergmans förut, så imponerade de även inom den genren.

Dansen var förstås mestadels modern – på Västbergaträffens
hemsida anges 4m 1g. För vår del uppskattade vi mycket gammaldansinslagen, det
gav en rolig variation till utmärkt musik, och vi hann med tre gammaldanser
före paus. Annars bestod den moderna dansmusiken som brukligt av omväxlande bugg
och foxtrot. Och danspubliken var med på noterna!

I pausen fick vi nöjet att prata med några av eldsjälarna
bakom föreningen. Det är mycket och gediget ideellt arbete som har legat och
ligger bakom en sådan dansverksamhet, och Jan-Erik Plan berättade litet om Västbergaträffens historik och nuvarande verksamhet. Vi
tycker det var mycket intressant att få lyssna till, och bifogar därför gärna här en resumé.

Efter pausen hann vi bara dansa en kort stund innan vår
självpåtagna tidsgräns på fyra timmars frånvaro från Lava var nådd. Men dansen
var för oss en mycket trevlig och positiv överraskning, och det känns som att
vi nog kommer att gå flera gånger.