Dansgladsbloggen

Maj månad kan vara en härlig tid. Men denna helg kändes det
snarare som en tjurig aprildag – en kall nordostlig vind med regn präglade
vädret.

Vid denna tid börjar normalt utedanser och sommarställen att
locka, men denna kväll kändes det helt ok att låta sommarstället klara sig själv
och i stället gå på dans inomhus. Örjansringens dans med Russindalens spelmän i
Alvik lockade förstås också.

Tyvärr hade Ellika drabbats av en förkylning som uteslöt
dans.

Russindalens Spelmän spelade som vanligt bra gammaldansmusik.
Det förekom också ett mindre inslag av polskor under kvällen.

Det blev en trevlig danskväll, med ungefär lika många damer
som kavaljerer, bra musik, dansgolv och stämning.

Vi hade en gång tidigare dansat till MixDur. Det var på en
danskväll med Wermdö Durspelare i Wärmdö Bygdegård för några år sedan. Vi minns
den kvällen som en kväll med inte särskilt många besökare, men med härlig musik
och dans, som vi minns och gärna tänker tillbaka på.

När vi fick veta att Knapphändigt anordnade dans tillsammans
med MixDur i Bagarmossens Folkets Hus, så markerade vi genast dansen i
kalendern. Det lät för oss som en perfekt kombination av gammal och modern
dansmusik.

Dansen började redan klockan 18, och vi var punktligt på
plats när dansen startade. Knapphändigt inledde, och som vanligt när de började
spela kände man att man blev glad och att det började spritta i benen. Det var relativt
få besökare, och precis i början var golvet aningens trögt. Trögheten försvann
dock nästan genast, och resten av kvällen var golvet härligt att dansa på.

Knapphändigt och MixDur avlöste varandra, och spelade två
pass om en timme vardera. Knapphändigt spelade som vanligt bara gammalt, med någon
enstaka polska, medan MixDur spelade 2 moderna + 1 gammal.

Det var också trevligt att det var ungefär lika många damer
och kavaljerer under kvällen, vilket gjorde att förhoppningsvis alla som var
där fick dansa precis så mycket som de ville.

I biljettens pris ingick fika. Jag utdelar självständigt en
guldstjärna till de som hade anordnat fikat, både kaffe och kaffebröd var
jättegott!

En annan guldstjärna tycker jag MixDur förtjänar. Conny från
Knapphändigt var med och bildade bandet, men kan inte spela så ofta med dem
sedan han flyttade till Stockholm. Han spelade givetvis med dem denna kväll,
och deras gammeldans var mycket bra – men det tycker vi gällde även för deras
moderna musik! De hade en trevligt varierad repertoar, och särskilt minns jag sångaren,
som sjöng med ljus och mycket behaglig röst.

Det verkade som övriga besökare delade denna uppfattning.
När Mixdur hade spelat och sjungit sista låten – Love Me Tender och My Way – så
möttes de av taktfasta applåder, som manade dem att spela en extra dans. Så det
blev en extra gammal och modern melodi på övertid.

Det här tycker både jag och Ellika var en toppenkväll.

Det enda som är litet tråkigt är att så många andra missar
allt det roliga. Benny Anderssons Orkester BAO kan locka många tusen besökare
till en enda danskväll. Uppenbarligen tycker alla dessa är jättekul att dansa
till sådan musik. Vi har själva deltagit i vimlet och sett (och känt!) övriga
dansares dansglädje.

Men när andra fina danstillfällen såsom detta erbjuds, med
betydligt lägre pris och bättre dansmöjligheter eftersom man undviker alla
krockar på golvet, och dessutom får mer närkontakt med musikerna, så föredrar
de flesta uppenbarligen att prioritera andra aktiviteter.

”Än’tä könstigt…?”

Tack Knapphändigt och MixDur för en härlig danskväll!

På en klar himmel med ännu litet kvardröjande dagsljus
syntes en smal månskärva när vi promenerade till Chicago. Inget syntes av
sotflagorna från Island, som denna dag lamslog större delen av flyget i Europa.

Vi tänkte på hur mycket lättare det är att ta sig ut på
kvällarna när det är ljust. Dansen på Chicago var annonserad att börja klockan
nio, vilket är så pass sent att nervarvningen inför natten normalt har inletts
redan innan det är dags att ge sig iväg, något som känns litet motigt. Men med
ljusare kvällar går det lättare.

Trots att det är nära har det hittills varit sällan som vi
kommit oss för att gå på Chicago, och detta var första lördagskvällen där för
oss. När vi kom klockan nio fanns det inte många besökare där, och orkestern
höll på med diverse intrimningar. Under tiden spelades litet DJ-musik, men
ingen dansade.

Efter någon kvart började i alla fall två par att dansa, och
efter ytterligare en stund hade orkestern intagit scenen och började spela.
Inledningsvis var det gott om plats på golvet, trots ett par utplacerade bord
och ett kamerastativ på dansgolvet.

Genom att vi så pass sällan går på dans till jazzmusik
kändes det litet ovant. Det gällde såväl danspublik som själva dansen. Danspubiken
bestod till största delen av yngre än oss, och det var det bara någon enstaka
person vi kände igen. Och när det gäller dansen känner vi oss kanske mer
hemmastadda med rock’n’roll än jazz, även om skillnaderna kanske inte ska
överdrivas.

Vi uppskattade Stockholms Jazzorkester, och tyckte att de
spelade varierat och med många bra låtar.

Vi fick goda tillfällen att erinra oss och träna på såväl den
lindy vi lärt på SSS för något decennium sedan, som den något fräschare
balboan. Senaste balboakursen var det bara något år sedan vi gick, och det kändes
som vi fortfarande kom ihåg ganska mycket från den kursen.

Runt elvasnåret tyckte vi att vi hade dansat tillräckligt
för denna kväll. När vi gick började det bli ganska fullt på dansgolvet. Vi
kunde se i garderoben att det fortfarande anlände nytillkomna då.

Tillägg söndag eftermiddag,
glömdes bort i blogginlägget om Storstallets dans:

På dansglad.se finns åtskilliga
dansvarianter som uppstått under danser. Några av dessa har under årens lopp
hamnat i den ordinarie dansrepertoaren, men många fler har nog glömts i samma
ögonblick som vi lämnat dansen.

Efter hemsidans tillkomst så
finns det åtminstone en dansvariant som vi vet precis när den uppstod. Det beror
att jag lade till den i dansinstruktionerna för schottis på hemsidan. Vi kallar
den för
Kallhällsvarianten i schottis, för att den uppstod på en vinterstämma i Kallhäll.
Ibland kallar vi den också för ”Roll of the neck”.

Denna kväll råkade vi också komma
på en för oss ny polskevariant som vi tyckte var kul. För att hjälpa vårt eget
minne och undvika att den hamnar i glömska så tar vi med den i bloggen. Eftersom
det var på ett museum den uppstod så känns det bra att referera till den som
museipolskan, fast Ellika föreslog alternativet ”Bli-snurrig-i-bollen-polskan”.
Så här går den till:

På en vanlig bakmes motsols
snurrar damen dessutom samtidigt ett varv motsols runt egen axel varje gång hon
går framåt.

Inledningsvis kom vi in i den genom
att jag (kavaljeren) med min högerhand gav damen styrning och litet extra fart så
hon snurrade runt egen axel. Efter några varv så räckte det bra med att föra
med vänsterhanden i damens rygg, och ingen extra styrning behövdes med
högerhanden.

Taktmässigt utförs alltså dansen
som en vanlig bakmes, men på varannan takt så dansar damen dessutom (samtidigt)
ett varv motsols. När man dansat på detta sätt ihållande en stund så kanske en
del damer upplever Ellikas alternativbenämning som förståelig.

Stallet anordnade tillsammans med Musikmuseet dans i
Musikmuseets lokaler. Fem välkända spelmän stod för musiken – Kalle Almlöf,
Björn Ståbi, Per Gudmundson, Emma Reid och Roger Tallroth.

På vägen dit kunde vi konstatera att våren ännu inte
inneburit någon större värme.

Uppe kring ishavet har bara alldeles nyss isens totala
utbredning börjat minska igen, vilket är snudd på rekordsent. Inte för att de
som bevakar förhållandena där uppe vill dra några slutsatser om att det innebär
att den långsiktiga trenden med alltmer krympande isar i ishavet upphört, men
just denna kväll drog en nordlig bris över strömmen och det kändes som man
kunde ana närheten av kalla hav.

När vi anlände till Musikmuseet så kändes det att det var flera
år sedan vi senast besökte stället.

När någon från Stallet senare på kvällen presenterade dansen
beskrev han dansgolvet som jättelikt. Och så är det väl om man jämför med
Stallet, men jämfört med en del andra dansgolv och även min minnesbild från
tidigare danser från Musikmuseet, kändes i stället dansgolvet mindre.

Kanske var det inbillning, eller så har scenen byggts ut
sedan vårt senaste besök. Dessutom stod det en stor högtalarlåda framför scenen
som tog ytterligare en meter av golvet. I andra ändan upptogs en mindre del av
golvet av en liten servering och några bord, men liknande arrangemang har ju
förekommit även på några tidigare danser. Annorlunda kändes dock att det där serverades
även öl och vin.

När vi anlände pågick ännu dansinstruktion, men den avlöstes
snart av allmän dans. Inledningsvis spelade alla fem spelmännen, sedan
fortsatte dansen utan paus där de olika spelmännen spelade ensamma och i
grupperingar.

Det var gott om folk på dansen, och glädjande nog en trevlig
blandning av yngre och äldre. Och visst räckte dansgolvet ändå till, det gick
alltid att dansa.

Däremot blev det varmt! Det sades efter någon dryg timmes
dansande att man ringt efter någon fastighetsskötare som skulle försöka få
igång ventilationen. Om det lyckades vet jag inte, jag kunde i alla fall inte
märka någon påtaglig skillnad så länge vi var kvar där.

Dansen bestod huvudsakligen av
polskor, med enstaka valser och schottisar insprängda. Jag tyckte att det några
gånger var svårt att uppfatta musiken genom danssorlet på den bakre delen av
dansgolvet. Detta märktes tydligast i de snårigare polskorna, där bortfall av
distinktion i diskanten tillsammans med att det inte finns något basackompanjemang
gjorde att det vid ett fåtal tillfällen blev svårt att uppfatta takten i
musiken och till och med vad som spelades. Dock var det inget stort problem,
oftast fungerade det bra.

När vi lämnade dansen var båda
mina dansskjortor blöta. Det var därför skönt att vi hade vinden i ryggen på
tillbakavägen.

Stockholms Spelmanslag anordnade dans på Bagarmossens
Folkets Hus. Förutom spelmanslaget medverkade också Täby Spelmansgille.

Då vi anlände strax efter
halv åtta pågick redan dansen, inledningsvis på ganska trögt golv. Som vanligt
blev det dock bättre när dansen pågått en stund.

Täby Spelmansgille inledde dansen. Spelmanslagen alternerade sedan under kvällen, utom den sista
dryga halvtimmen då båda lagen spelade gemensamt.

Täby Spelmansgille spelade enbart polskor när vi var i
danssalen, som vi uppfattade det i huvudsak polskor från Bingsjö och Finnskogspols.
Stockholms Spelmanslag spelade sin brukliga mix av mestadels polskor, uppblandat
med en aning gammaldans. Under den tid vi dansade innebar det en halv vals, en
och en halv schottis och en halv hambo – räknat som att en dans som brukligt är
består av två låtar.

När Stockholms Spelmanslag inledde gjorde man det
tillsammans med SVT Rapport och Earth Hour – innebärande en manifestation för
att spara el genom att släcka lamporna en timme. Så skedde också nu. Ljuset
från lamporna visande nödutgångarna släcktes dock inte och gav i stort sett
tillräckligt med ljus för dansen, också något förstärkt av värmeljus uppställda
längs scenen. Ett kort inslag visades också på Rapport, se

http://svtplay.se/v/1943567/rapport/sverige_firade_earth_hour

På onsdagen vid sextiden lämnade vi ett Stockholm som
började anta vårskrud för en tur fram och tillbaka över Ålands hav.

Förra året gjorde vi också en sådan tur men på en fredag. Då
upptäckte vi till vår förfäran att dansen inte började förrän tio på kvällen.
Denna onsdag visade programmet att dansen skulle börja redan åtta men trots
detta hålla på till två på natten. Väl ombord blev det alltså bara att
installera sig i hytten och äta lite mat i Bistron innan dansen började.

Det var Martinez som var första band ut. En stund var det
riktigt gott om plats på dansgolvet. Men så småningom blev det allt mer folk.
Det kändes denna gång mer som en vanlig danskväll. Det var med andra ord en mer
vanlig danspublik än den mer blandade fredagspubliken som vi träffade på förra
året. Medelåldern på dansarna var också högre denna kväll. Martinez spelade proffsigt
och hade bra kontakt med publiken.

Nästa band var Zekes som vi sett i Dansbandkampen på TV i höstas.
En gäng unga grabbar som, om det inte var för att de spelade, inte skulle fått
åka med båten utan vuxet sällskap. För det måste man nämligen vara 23 år.

De är som dansband också ungt. De har inte funnits mer än
drygt ett år. Trots detta gjorde de bra ifrån sig. De spelade riktigt dansanta låtar
i varierad stil med en hel del dansbandsklassiker men även annan musik från 60-
och 70-talet. Det känns som vi gärna dansar till Zekes igen. Ungdomlig
entusiasm och charm kombinerat med en riktigt bra repertoar räcker långt. Hoppas
framgången fortsätter för Zekes.

Under kvällen växlade banden av varandra varannan timme. Det
var Zekes som fick sista passet. Då var vi ganska slaka. Jag hade varit på
jobbet före sju på morgonen och hade dessutom inte blivit av med min hosta.
Örjan hade varit ute och vandrat innan vi gav oss i väg. Så vi orkade inte
riktigt hålla igång till två utan gick till kojs vid halv två.

På torsdagen åt vi en god frukost vid niotiden och satt och
slöade och tittade ut. Ålands hav var ganska isfritt med bara viss drivis. När
vi hade passerat fyren Tjärven tätnade isen och skärgårdslandskapet var riktigt
vintrigt. Den utlovade solen uteblev och det var ruggigt och blåsigt ute så vi
höll oss inne. Vi lyssnade till lite visunderhållning innan dansen började igen
vid tolv.

Martinez spelade en och halv timme och därefter spelade
Zekes som avslutade dansen vid tre. För den som orkade bjöds det alltså på
sammanlagt nio timmars dans under dessa 22 timmar på sjön. Vi var väl vid
dansbanan nästan hela tiden men givetvis orkade vi inte dansa så mycket utan vi
fick sitta och ta igen oss emellanåt och fylla på med vatten.

Ja, på onsdagskvällen
unnade vi oss varsin öl också trots att vi normalt inte vill dricka alkohol när
vi dansar.

När vi kom till Stockholm var det inte alls lika vårlikt som
när vi åkte. Dimmigt och bara en plusgrad. Men vi hade i alla fall haft en
riktigt trevlig dansbandskryssning. Birka Paradise ett väloljat nöjesmaskineri
och det tycker jag de ska få uppskattning för.

Så här i mitten på mars så glädjes väl de flesta, i vart
fall på våra nordliga breddgrader, av att jorden i sitt årliga kretslopp kring
solen har hamnat i ett läge då solen får mer direkt tillträde till våra
breddgrader. Eller, annorlunda formulerat, att dagen blir längre, solens
strålar börjar värma, och att ett förebud om våren känns i luften och hörs på
fåglarnas kvitter.

Detta år är det så mycket snö att, trots att det snart är
vårdagsjämning, det fortfarande är mycket folk ute i skidspåren. Men de flesta
har nog liksom vi bytt vinterns kallvallor mot klister vid det här laget.

Med samma regelbundenhet som präglar jordens gång runt
solen, så styrde vi denna kväll på nytt kosan mot Örjansringens dans i Alvik
med Westlings. Nåja, solens vandringar över himlen lär nog i och för sig
överleva både dansen i Alvik, oss dansare, och väl också mänskligheten. Men så
tänker man ju inte, utan snarare att det känns kul att i kväll är det är dans igen.

När dansen påbörjades i Alvik var golvet ovanligt
trögt. Men efter en stunds dansande hade
de dansandes fotsulor polerat golvet till god dansbarhet.

Westlings spelade traditionsenligt, i huvudsak
gammaldans, med ett par polskor insprängda.

En som jag dansade med, som kanske inte var lika van vid
denna tvåmannaorkester, frågade mig om de hade någon musikanläggning i burkarna
som stod på scenen. Hon tyckte nämligen att det lät så mycket om orkestern att
det inte verkade vara möjligt att bara två personer kunde åstadkomma hela det
resultatet. Jag förklarade att det var Britt-Marie som klarade av både dragspel
och bas via sitt dragspel, och att det tillsammans med Hugos spel åstadkom den
dansmusik som vi dansade till.

Vi var kvar tills
dansen var slut, och tyckte att vi på nytt fått en trevlig danskväll och trötta
fötter.