Så här i mitten på mars så glädjes väl de flesta, i vart
fall på våra nordliga breddgrader, av att jorden i sitt årliga kretslopp kring
solen har hamnat i ett läge då solen får mer direkt tillträde till våra
breddgrader. Eller, annorlunda formulerat, att dagen blir längre, solens
strålar börjar värma, och att ett förebud om våren känns i luften och hörs på
fåglarnas kvitter.
Detta år är det så mycket snö att, trots att det snart är
vårdagsjämning, det fortfarande är mycket folk ute i skidspåren. Men de flesta
har nog liksom vi bytt vinterns kallvallor mot klister vid det här laget.
Med samma regelbundenhet som präglar jordens gång runt
solen, så styrde vi denna kväll på nytt kosan mot Örjansringens dans i Alvik
med Westlings. Nåja, solens vandringar över himlen lär nog i och för sig
överleva både dansen i Alvik, oss dansare, och väl också mänskligheten. Men så
tänker man ju inte, utan snarare att det känns kul att i kväll är det är dans igen.
När dansen påbörjades i Alvik var golvet ovanligt
trögt. Men efter en stunds dansande hade
de dansandes fotsulor polerat golvet till god dansbarhet.
Westlings spelade traditionsenligt, i huvudsak
gammaldans, med ett par polskor insprängda.
En som jag dansade med, som kanske inte var lika van vid
denna tvåmannaorkester, frågade mig om de hade någon musikanläggning i burkarna
som stod på scenen. Hon tyckte nämligen att det lät så mycket om orkestern att
det inte verkade vara möjligt att bara två personer kunde åstadkomma hela det
resultatet. Jag förklarade att det var Britt-Marie som klarade av både dragspel
och bas via sitt dragspel, och att det tillsammans med Hugos spel åstadkom den
dansmusik som vi dansade till.
Vi var kvar tills
dansen var slut, och tyckte att vi på nytt fått en trevlig danskväll och trötta
fötter.
 |
 |
 |
 |
