På en klar himmel med ännu litet kvardröjande dagsljus
syntes en smal månskärva när vi promenerade till Chicago. Inget syntes av
sotflagorna från Island, som denna dag lamslog större delen av flyget i Europa.

Vi tänkte på hur mycket lättare det är att ta sig ut på
kvällarna när det är ljust. Dansen på Chicago var annonserad att börja klockan
nio, vilket är så pass sent att nervarvningen inför natten normalt har inletts
redan innan det är dags att ge sig iväg, något som känns litet motigt. Men med
ljusare kvällar går det lättare.

Trots att det är nära har det hittills varit sällan som vi
kommit oss för att gå på Chicago, och detta var första lördagskvällen där för
oss. När vi kom klockan nio fanns det inte många besökare där, och orkestern
höll på med diverse intrimningar. Under tiden spelades litet DJ-musik, men
ingen dansade.

Efter någon kvart började i alla fall två par att dansa, och
efter ytterligare en stund hade orkestern intagit scenen och började spela.
Inledningsvis var det gott om plats på golvet, trots ett par utplacerade bord
och ett kamerastativ på dansgolvet.

Genom att vi så pass sällan går på dans till jazzmusik
kändes det litet ovant. Det gällde såväl danspublik som själva dansen. Danspubiken
bestod till största delen av yngre än oss, och det var det bara någon enstaka
person vi kände igen. Och när det gäller dansen känner vi oss kanske mer
hemmastadda med rock’n’roll än jazz, även om skillnaderna kanske inte ska
överdrivas.

Vi uppskattade Stockholms Jazzorkester, och tyckte att de
spelade varierat och med många bra låtar.

Vi fick goda tillfällen att erinra oss och träna på såväl den
lindy vi lärt på SSS för något decennium sedan, som den något fräschare
balboan. Senaste balboakursen var det bara något år sedan vi gick, och det kändes
som vi fortfarande kom ihåg ganska mycket från den kursen.

Runt elvasnåret tyckte vi att vi hade dansat tillräckligt
för denna kväll. När vi gick började det bli ganska fullt på dansgolvet. Vi
kunde se i garderoben att det fortfarande anlände nytillkomna då.