Stallet anordnade tillsammans med Musikmuseet dans i
Musikmuseets lokaler. Fem välkända spelmän stod för musiken – Kalle Almlöf,
Björn Ståbi, Per Gudmundson, Emma Reid och Roger Tallroth.
På vägen dit kunde vi konstatera att våren ännu inte
inneburit någon större värme.
Uppe kring ishavet har bara alldeles nyss isens totala
utbredning börjat minska igen, vilket är snudd på rekordsent. Inte för att de
som bevakar förhållandena där uppe vill dra några slutsatser om att det innebär
att den långsiktiga trenden med alltmer krympande isar i ishavet upphört, men
just denna kväll drog en nordlig bris över strömmen och det kändes som man
kunde ana närheten av kalla hav.
När vi anlände till Musikmuseet så kändes det att det var flera
år sedan vi senast besökte stället.
När någon från Stallet senare på kvällen presenterade dansen
beskrev han dansgolvet som jättelikt. Och så är det väl om man jämför med
Stallet, men jämfört med en del andra dansgolv och även min minnesbild från
tidigare danser från Musikmuseet, kändes i stället dansgolvet mindre.
Kanske var det inbillning, eller så har scenen byggts ut
sedan vårt senaste besök. Dessutom stod det en stor högtalarlåda framför scenen
som tog ytterligare en meter av golvet. I andra ändan upptogs en mindre del av
golvet av en liten servering och några bord, men liknande arrangemang har ju
förekommit även på några tidigare danser. Annorlunda kändes dock att det där serverades
även öl och vin.
När vi anlände pågick ännu dansinstruktion, men den avlöstes
snart av allmän dans. Inledningsvis spelade alla fem spelmännen, sedan
fortsatte dansen utan paus där de olika spelmännen spelade ensamma och i
grupperingar.
Det var gott om folk på dansen, och glädjande nog en trevlig
blandning av yngre och äldre. Och visst räckte dansgolvet ändå till, det gick
alltid att dansa.
Däremot blev det varmt! Det sades efter någon dryg timmes
dansande att man ringt efter någon fastighetsskötare som skulle försöka få
igång ventilationen. Om det lyckades vet jag inte, jag kunde i alla fall inte
märka någon påtaglig skillnad så länge vi var kvar där.
Dansen bestod huvudsakligen av
polskor, med enstaka valser och schottisar insprängda. Jag tyckte att det några
gånger var svårt att uppfatta musiken genom danssorlet på den bakre delen av
dansgolvet. Detta märktes tydligast i de snårigare polskorna, där bortfall av
distinktion i diskanten tillsammans med att det inte finns något basackompanjemang
gjorde att det vid ett fåtal tillfällen blev svårt att uppfatta takten i
musiken och till och med vad som spelades. Dock var det inget stort problem,
oftast fungerade det bra.
När vi lämnade dansen var båda
mina dansskjortor blöta. Det var därför skönt att vi hade vinden i ryggen på
tillbakavägen.
 |
 |
 |
 |
 |
