Dansgladsbloggen

På en klar himmel med ännu litet kvardröjande dagsljus
syntes en smal månskärva när vi promenerade till Chicago. Inget syntes av
sotflagorna från Island, som denna dag lamslog större delen av flyget i Europa.

Vi tänkte på hur mycket lättare det är att ta sig ut på
kvällarna när det är ljust. Dansen på Chicago var annonserad att börja klockan
nio, vilket är så pass sent att nervarvningen inför natten normalt har inletts
redan innan det är dags att ge sig iväg, något som känns litet motigt. Men med
ljusare kvällar går det lättare.

Trots att det är nära har det hittills varit sällan som vi
kommit oss för att gå på Chicago, och detta var första lördagskvällen där för
oss. När vi kom klockan nio fanns det inte många besökare där, och orkestern
höll på med diverse intrimningar. Under tiden spelades litet DJ-musik, men
ingen dansade.

Efter någon kvart började i alla fall två par att dansa, och
efter ytterligare en stund hade orkestern intagit scenen och började spela.
Inledningsvis var det gott om plats på golvet, trots ett par utplacerade bord
och ett kamerastativ på dansgolvet.

Genom att vi så pass sällan går på dans till jazzmusik
kändes det litet ovant. Det gällde såväl danspublik som själva dansen. Danspubiken
bestod till största delen av yngre än oss, och det var det bara någon enstaka
person vi kände igen. Och när det gäller dansen känner vi oss kanske mer
hemmastadda med rock’n’roll än jazz, även om skillnaderna kanske inte ska
överdrivas.

Vi uppskattade Stockholms Jazzorkester, och tyckte att de
spelade varierat och med många bra låtar.

Vi fick goda tillfällen att erinra oss och träna på såväl den
lindy vi lärt på SSS för något decennium sedan, som den något fräschare
balboan. Senaste balboakursen var det bara något år sedan vi gick, och det kändes
som vi fortfarande kom ihåg ganska mycket från den kursen.

Runt elvasnåret tyckte vi att vi hade dansat tillräckligt
för denna kväll. När vi gick började det bli ganska fullt på dansgolvet. Vi
kunde se i garderoben att det fortfarande anlände nytillkomna då.

Tillägg söndag eftermiddag,
glömdes bort i blogginlägget om Storstallets dans:

På dansglad.se finns åtskilliga
dansvarianter som uppstått under danser. Några av dessa har under årens lopp
hamnat i den ordinarie dansrepertoaren, men många fler har nog glömts i samma
ögonblick som vi lämnat dansen.

Efter hemsidans tillkomst så
finns det åtminstone en dansvariant som vi vet precis när den uppstod. Det beror
att jag lade till den i dansinstruktionerna för schottis på hemsidan. Vi kallar
den för
Kallhällsvarianten i schottis, för att den uppstod på en vinterstämma i Kallhäll.
Ibland kallar vi den också för ”Roll of the neck”.

Denna kväll råkade vi också komma
på en för oss ny polskevariant som vi tyckte var kul. För att hjälpa vårt eget
minne och undvika att den hamnar i glömska så tar vi med den i bloggen. Eftersom
det var på ett museum den uppstod så känns det bra att referera till den som
museipolskan, fast Ellika föreslog alternativet ”Bli-snurrig-i-bollen-polskan”.
Så här går den till:

På en vanlig bakmes motsols
snurrar damen dessutom samtidigt ett varv motsols runt egen axel varje gång hon
går framåt.

Inledningsvis kom vi in i den genom
att jag (kavaljeren) med min högerhand gav damen styrning och litet extra fart så
hon snurrade runt egen axel. Efter några varv så räckte det bra med att föra
med vänsterhanden i damens rygg, och ingen extra styrning behövdes med
högerhanden.

Taktmässigt utförs alltså dansen
som en vanlig bakmes, men på varannan takt så dansar damen dessutom (samtidigt)
ett varv motsols. När man dansat på detta sätt ihållande en stund så kanske en
del damer upplever Ellikas alternativbenämning som förståelig.

Stallet anordnade tillsammans med Musikmuseet dans i
Musikmuseets lokaler. Fem välkända spelmän stod för musiken – Kalle Almlöf,
Björn Ståbi, Per Gudmundson, Emma Reid och Roger Tallroth.

På vägen dit kunde vi konstatera att våren ännu inte
inneburit någon större värme.

Uppe kring ishavet har bara alldeles nyss isens totala
utbredning börjat minska igen, vilket är snudd på rekordsent. Inte för att de
som bevakar förhållandena där uppe vill dra några slutsatser om att det innebär
att den långsiktiga trenden med alltmer krympande isar i ishavet upphört, men
just denna kväll drog en nordlig bris över strömmen och det kändes som man
kunde ana närheten av kalla hav.

När vi anlände till Musikmuseet så kändes det att det var flera
år sedan vi senast besökte stället.

När någon från Stallet senare på kvällen presenterade dansen
beskrev han dansgolvet som jättelikt. Och så är det väl om man jämför med
Stallet, men jämfört med en del andra dansgolv och även min minnesbild från
tidigare danser från Musikmuseet, kändes i stället dansgolvet mindre.

Kanske var det inbillning, eller så har scenen byggts ut
sedan vårt senaste besök. Dessutom stod det en stor högtalarlåda framför scenen
som tog ytterligare en meter av golvet. I andra ändan upptogs en mindre del av
golvet av en liten servering och några bord, men liknande arrangemang har ju
förekommit även på några tidigare danser. Annorlunda kändes dock att det där serverades
även öl och vin.

När vi anlände pågick ännu dansinstruktion, men den avlöstes
snart av allmän dans. Inledningsvis spelade alla fem spelmännen, sedan
fortsatte dansen utan paus där de olika spelmännen spelade ensamma och i
grupperingar.

Det var gott om folk på dansen, och glädjande nog en trevlig
blandning av yngre och äldre. Och visst räckte dansgolvet ändå till, det gick
alltid att dansa.

Däremot blev det varmt! Det sades efter någon dryg timmes
dansande att man ringt efter någon fastighetsskötare som skulle försöka få
igång ventilationen. Om det lyckades vet jag inte, jag kunde i alla fall inte
märka någon påtaglig skillnad så länge vi var kvar där.

Dansen bestod huvudsakligen av
polskor, med enstaka valser och schottisar insprängda. Jag tyckte att det några
gånger var svårt att uppfatta musiken genom danssorlet på den bakre delen av
dansgolvet. Detta märktes tydligast i de snårigare polskorna, där bortfall av
distinktion i diskanten tillsammans med att det inte finns något basackompanjemang
gjorde att det vid ett fåtal tillfällen blev svårt att uppfatta takten i
musiken och till och med vad som spelades. Dock var det inget stort problem,
oftast fungerade det bra.

När vi lämnade dansen var båda
mina dansskjortor blöta. Det var därför skönt att vi hade vinden i ryggen på
tillbakavägen.

Stockholms Spelmanslag anordnade dans på Bagarmossens
Folkets Hus. Förutom spelmanslaget medverkade också Täby Spelmansgille.

Då vi anlände strax efter
halv åtta pågick redan dansen, inledningsvis på ganska trögt golv. Som vanligt
blev det dock bättre när dansen pågått en stund.

Täby Spelmansgille inledde dansen. Spelmanslagen alternerade sedan under kvällen, utom den sista
dryga halvtimmen då båda lagen spelade gemensamt.

Täby Spelmansgille spelade enbart polskor när vi var i
danssalen, som vi uppfattade det i huvudsak polskor från Bingsjö och Finnskogspols.
Stockholms Spelmanslag spelade sin brukliga mix av mestadels polskor, uppblandat
med en aning gammaldans. Under den tid vi dansade innebar det en halv vals, en
och en halv schottis och en halv hambo – räknat som att en dans som brukligt är
består av två låtar.

När Stockholms Spelmanslag inledde gjorde man det
tillsammans med SVT Rapport och Earth Hour – innebärande en manifestation för
att spara el genom att släcka lamporna en timme. Så skedde också nu. Ljuset
från lamporna visande nödutgångarna släcktes dock inte och gav i stort sett
tillräckligt med ljus för dansen, också något förstärkt av värmeljus uppställda
längs scenen. Ett kort inslag visades också på Rapport, se

http://svtplay.se/v/1943567/rapport/sverige_firade_earth_hour

Så här i mitten på mars så glädjes väl de flesta, i vart
fall på våra nordliga breddgrader, av att jorden i sitt årliga kretslopp kring
solen har hamnat i ett läge då solen får mer direkt tillträde till våra
breddgrader. Eller, annorlunda formulerat, att dagen blir längre, solens
strålar börjar värma, och att ett förebud om våren känns i luften och hörs på
fåglarnas kvitter.

Detta år är det så mycket snö att, trots att det snart är
vårdagsjämning, det fortfarande är mycket folk ute i skidspåren. Men de flesta
har nog liksom vi bytt vinterns kallvallor mot klister vid det här laget.

Med samma regelbundenhet som präglar jordens gång runt
solen, så styrde vi denna kväll på nytt kosan mot Örjansringens dans i Alvik
med Westlings. Nåja, solens vandringar över himlen lär nog i och för sig
överleva både dansen i Alvik, oss dansare, och väl också mänskligheten. Men så
tänker man ju inte, utan snarare att det känns kul att i kväll är det är dans igen.

När dansen påbörjades i Alvik var golvet ovanligt
trögt. Men efter en stunds dansande hade
de dansandes fotsulor polerat golvet till god dansbarhet.

Westlings spelade traditionsenligt, i huvudsak
gammaldans, med ett par polskor insprängda.

En som jag dansade med, som kanske inte var lika van vid
denna tvåmannaorkester, frågade mig om de hade någon musikanläggning i burkarna
som stod på scenen. Hon tyckte nämligen att det lät så mycket om orkestern att
det inte verkade vara möjligt att bara två personer kunde åstadkomma hela det
resultatet. Jag förklarade att det var Britt-Marie som klarade av både dragspel
och bas via sitt dragspel, och att det tillsammans med Hugos spel åstadkom den
dansmusik som vi dansade till.

Vi var kvar tills
dansen var slut, och tyckte att vi på nytt fått en trevlig danskväll och trötta
fötter.

Vilken härlig vinter vi fått!

Allt är vitt och mysigt, och det verkar bara bli mer och
mer. I lördags hade SMHI utfärdat en klass 2-varning för bland annat Östra
Svealand, innebärande stor risk för snökaos och hårda vindar. Dessutom med
temperaturer väl under den otrevliga blötan vid nollgradersstrecket.

Det verkade som prognosen i stort sett infriades –
temperaturer runt 12-13 minus och snöfall som innebar stora svårigheter för de
som ville komma någonstans, med inställda tåg och problem på vägarna. Även tvärbana
och tunnelbana rapporterade svårigheter och förseningar.

Vi valde på grund av vädret tunnelbanan till Alvik. Första
lilla biten till tunnelbanan gick bättre än vanligt, trottoarerna var i utmärkt
skick, bättre än någon gång under denna vinter. (Jag hade även noterat när jag cyklade
i stan på fredagen att medan cykeln slingrade sig som en orm på gatorna, så var
cykelbanorna konstigt nog i perfekt skick).

Väl i tunnelbanan visade det sig att förvisso tågen gick,
men betydligt långsammare än vanligt. I högtalarna fick vi veta att spåren var
jättehala och att resan skulle ta längre tid än vanligt. Och så var det – tågets
angöring av varje plattform skedde i myrtakt.

Väl framme visade det sig att det inte var särskilt många
som hade trotsat vädret. Men vi som var där fick ändå en trevlig danskväll.
Knapphändigt spelade som vanligt härlig gammaldans, och också ett par polskor.
Denna kväll spelade de även en tango, något som vi uppskattade.

I pausen sjöng och hurrade vi för Mats som jobbar
med att
boka orkestrar för Örjansringen, och som just hade fyllt år.

På hemvägen tog vi i stället tvärbanan, som nu gick
precis
enligt tidtabell, trots fortsatt snöfall.

Nu på söndag förmiddag rapporteras fortfarande
stora problem,
till exempel är nästan all tågtrafik i södra Sverige inställd. Till och
med vår
semesterö Madeira har drabbats av stora problem, med våldsamt regn,
vindar på
30 m/sek, översvämningar och många dödsfall.

När vi anlände till Slagsta Gilles vinterstämma litet före
sex var dansen redan i gång. Det var då Stuns som spelade, bandet som vi mindes
med uppskattning från vinterstämman i Kallhäll. Vi hann tyvärr bara dansa till deras
avslutande dans, som var en tango.

Vi fick i stället fortsätta dansen till Janssons. Bengan
minns vi väl från TV-programmen med Östen med Resten, och han har ju också
senare synts i åtskilliga sammanhang. Han spelade nu med sin fru. Dansen var i
ganska raskt gammaldanstempo, och det spelades även en polska under detta pass.

I stora salen fortgick sedan, liksom tidigare år, gammaldans
med band/orkestrar som avlöste varandra varje halvtimme, medan det i Bragesalen
spelades polskor.

Vi besökte polskesalen vid två tillfällen, men dansade annars
som vanligt mest i stora salen.

Kanske var det subjektivt, men jag upplevde att det var
färre dansande detta år jämfört med föregående år.

Som vanligt gjorde vi också besök bland spelande grupper,
där vi kunde sjunga med till välbekanta Evert Taube-låtar, och dansa litet modernt.
Där spelade bland annat två andra som vi tyckt om att dansa till men som denna
gång tyvärr inte spelade i danssalen, Hasse Svedberg och den person som en gång
spelade i ett band som kallade sig Led Zeppelins 2, se Haningestämman 2008.

Vi fick också under kvällen höra att Fröjdarna nu fått en ny
danslokal, bokning av orkestrar pågår. De kommer att byta till torsdagar i
samband med lokalbytet.

Sedan förra dansrapporten på bloggen hade vi fått ännu mer
snö, ett härligt snötäcke och temperaturer som – om än med liten marginal –
hållit sig under 0 för det mesta. Det har inneburit helt idealiska
förutsättningar för skidåkning, för första gången på många år.

Trots alla rapporter om problem för pendeltågen denna
vinter, så gick pendeltåget i stort sett enligt tidtabell. Resan till Gnesta
känns lång när man tänker på den i förväg, men denna gång liksom de tidigare så
kändes det som det är mer än väl värt besväret när vi tänkte tillbaka på
kvällen på hemvägen.

När vi anlände strax före halv sju så pågick en konsert med
Malin Foxdal och en gitarrist/sångare som vi inte vet namnet på. Under detta inslag fick småbarnen dansgolvet
helt för sig själva. Det gladde mig att de också i viss mån utnyttjade det.

Efter konserten blev det litet dans till samma artister. Under
detta inslag behövde jag delvis anstränga mig för att höra musiken och dess takt.

Efter detta inslag blev dansen mer som vi mints den från
tidigare år. Under första delen av kvällen var det nästan enbart gammaldans. Då
fick man se upp för småbarn som också ville delta, något som kändes mer
välkommet för mig och absolut inget besvär. Successivt blev det sedan mer och
mer polskor och mindre småbarn. Under slutdelen av dansen (innan vi gick för
att passa pendeltåget) bestod dansen nästan enbart av polskor.

Det kändes riktigt roligt att se att minnena från
Gnestastämman från tidigare år bestod även detta år. Trots att det gått ett antal år sedan första
gången vi besökte Gnestastämman, och vi alla åldrats sedan dess, så fanns
fortfarande människor av alla åldrar på stämman – från de yngsta, via tonåren,
medelådern och upp till det gamla gardet. Detta är nog för mig ett av de bästa
och gladaste minnena från årets stämma.

Liksom tidigare år trivdes vi väldigt bra i danslokalen Gnesta
Elektron. Den är väl inte jättestor, men mycket väl disponerad, och det känns
alltid roligt att återkomma dit. Golvet är mycket bra att dansa på, och den
något upphöjda delen vid sidan av lokalen fungerar mycket bra för fika. Halvöppna
fönster gör att temperaturen kan bibehållas på en angenäm nivå.

Vi hoppas att få återuppleva samma stämning på Gnesta
vinterstämma även kommande år.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>