Dansgladsbloggen

När året närmar sig sitt slut så har vi under många år besökt Örjansringens gammaldanskväll strax före nyår. Denna kväll var Ellika förkyld, så jag fick ensam bege mig mot Hägerstensåsen, medan å andra sidan vår sheltie Lava fick sällskap hemmavid.

Under året som gått har som väntat klimatfrågan blivit alltmer aktuell. Tyvärr har detta dock inte påverkat utvecklingen, och ökningen av växthusgaserna fortsätter i oförminskad takt. Så här i slutet på året rasar vidsträckta skogsbränder i Australien.

Här i Sverige var vädret under våren och sommaren någorlunda normalt, hösten har präglats av milt väder, moln och ofta regn, och nästan ingen sol. Temperaturen har med få undantag legat över noll under hösten, ett glädjeämne är att grundvattnet har återhämtat sig åtminstone för de som har privata brunnar. Mälarens vattenstånd är nu vid årets slut mycket högt, och tappning pågår vid slussarna mot saltsjön.

För vår del har det, liksom under de snart sju år som gått sedan vi skaffade Lava, blivit många skogspromenader men väldigt litet dans. Under året som gått har vi bara vid ett enda tillfälle dansat, på Timmermansgården.

När jag anlände till Hägerstensåsen mötte tonerna från Tensta Spelmanslag, som under de senare åren stått för den huvudsakliga musiken vid dessa evenemang. Jag har alltid tyckt det är roligt att dansa till dem, och tror att de upplever liknande glädje.

Trots att jag var ensam så fick jag dansa mycket, och det dröjde inte länge innan jag insåg att jag borde ha tagit en extra skjorta som ombyte. Jag kände också att de få danstillfällena under senare år satt sina spår, både balans, yrsel och hågkomst om variationer i danserna var litet sämre jämfört med förr. Men inte så farligt, och allt eftersom kvällen gick så tyckte jag en del återkom. I stället var det kondition och vätskebrist som så småningom tog över.

Efter att ha fikat tog jag mig tillbaka för att hinna delta i den avslutande landskronakadriljen och familjevalsen. Jag hittade dock ingen partner för kadriljen, men kunde glädja mig åt att antalet dansande räckte till för en stor uppställning över en stor del av salen.

Eftersom Lava hade sällskap hemma fortsatte jag att dansa efter pausen tills orken tröt.

Tack Örjansringen och Tensta Spelmanslag för ännu en rolig nyårsdans!

Timmermansgården vid Södra Station anordnar några gånger per år dans ett par timmar på fredagseftermiddagar med Bredängsgänget, med fri entré. Lokalen är välbekant för både mig och Ellika. Ellika gick här sin första danskurs i gammaldans för snart fyrtio år sedan, och jag har under de senaste sex åren repeterat körsång på samma plats. För de som inte varit där förut så är lokalen av måttlig storlek, med trägolv och en liten scen i ena änden. Under dansen är det bord och stolar uppställda på alla sidor utom där scenen är. Det finns också servering och lotteri.

Bredängsgänget består av fem musiker och en sångerska, och musiken är en blandning av gamla godingar, ofta med ett halvjazzigt stuk. Oftast är tempot ganska lugnt, men vi dansade även litet swing i friskare tempo. Det fanns också ett litet inslag av gammaldans, med två valser och en schottis.

Vad tyckte vi själva då? Vi har ju dansat väldigt litet sedan vi skaffade hund, och det gav mersmak att få känna danstiljorna under fötterna igen! Vi träffade även på några gamla dansbekanta. Visst märkte vi, särskilt i swingmusiken, att mycket är bortglömt, men det viktigaste är ju att det är känns roligt. Och det gjorde det!

Det har gått ett år sedan vår senaste dans och inlägg till
dansgladsbloggen. Och denna gång liksom den förra var det Örjansringens
gammaldanskväll med Tensta spelmanslag på Hägerstensåsen som vi besökte. Det
var riktigt roligt, men först en liten tillbakablick på det gångna året.

Jag tror att för många blev 2018 det år då hotet från
klimatförändringarna började tas på allvar. Visserligen var det ett litet
snötäcke på vintern, men från maj inleddes en sommar som blev både lång och
varm eller till och med het. Skogsbränder nådde en omfattning vi inte sett
tidigare i vårt land, och både djurbeten och skördar var så dåliga att många
bönder beskrev det som missväxt. Grundvattennivåerna var jättelåga på de flesta
platser, och är fortfarande oroväckande låga i stora delar av landet. Och det
har aviserats att det nya året kommer att inledas med prishöjningar på mat
orsakat av vädret under det gångna året.

Men som alltid ska man skilja på klimat och väderhändelser –
man kan t.ex. påminna om att sommaren 2017 längtade de flesta av oss efter mer
värme, och vintern i östra USA och Kanada har varit mycket kall och snörik så
här långt. I Arktis var avsmältningen sommaren 2018 inte rekordstor, och
Grönland fick kanske till och med en masstillväxt i sitt istäcke under året. Och
det är inte alls omöjligt att sommaren 2019 i Sverige kan bli normal eller till
och med sval.

Men när man ser bortom sådana tillfälliga väderhändelser, finns
det ingen tvekan om att temperaturhöjningen obönhörligen fortsätter med stor
kraft, och att konsekvenserna blir tydligare för varje år. Jag tror att
allvaret i detta skeende inte nog kan betonas.

För egen del har, liksom under de senaste åren, dansandet till
största delen ersatts av hundpromenader och körsång. Under våren blev det litet
mindre vandring än vanligt. Orsaken var i första hand att jag ägnade mig åt
köksrenovering, men en influensa gjorde också sitt till. Och sommaren var till
största delen så varm att vandringen fick läggas på is. Men hösten har varit
utmärkt för vandring, med låga grundvattennivåer som gjort skogarna torra –
först mot slutet av året började vatten åter fylla på bäckar och sankområden.

I Birkakören där jag sjunger hade vi, utöver sedvanlig maj-
och julkonsert i Skrapan, en vårkonsert med blandat innehåll. Under hösten
repeterade vi Mozarts Requiem, som kören sedan framförde tillsammans med andra
körer i Budapest. Själv åkte jag inte med dit, men fick ändå turen att få
framföra stycket genom en inbjudan ett par veckor i förväg från Vendelsö kammarkör
m.fl.. Det blev en häftig upplevelse för mig, och – som jag kunde uppfatta det –
en uppskattad konsert.

Efter denna tillbakablick från det gångna året är det dags
att vända tillbaka till Hägerstensåsen, där Örjansringen även i år anordnade
sin traditionella gammaldanskväll, dagen före nyårsafton. Tensta Spelmanslag
spelade, och det var relativt många besökare.

På grund av det långa dansuppehållet kändes det litet ovant
att på nytt beträda danstiljorna. Men den gamla dansglädjen infann sig
omedelbart när Tensta Spelmanslag spelade upp till dans. Ibland gjorde sig uppehållet
påmint, men under kvällen flöt dansen allt bättre.

Tensta Spelmanslag spelade mycket bra, som vanligt mest
gammaldans men också ett par polskor och något litet modernt. Och som vanligt
var det danslekar, landskronakadrilj och familjevals/schottis under pausen.

Vi fortsatte dansen i god stämning en stund efter paus,
vilket gjorde att vår sheltie Lava fick vänta litet mer än vår eftersträvade
tidsgräns på fyra timmar på vår återkomst. Vi blev desto mer välkomnade vid
hemkomsten.

Tack Örjansringen och Tensta Spelmanslag för ännu en härlig
danskväll!

Det har nu gått ett år sedan det senaste inlägget i denna
blogg, och återigen är det Örjansringens dans dagen före nyår som är ämnet. Men
jag passar på att så här inför nyår först göra en liten återblick från det
gångna året.

På väderfronten så har mycket hänt. Vintern var både mild
och torr, och våren inleddes tidigt med rekordlågt grundvatten på många håll.
Sommaren följde med envisa vindar från nord och nordost, nästan helt utan regn
i våra trakter. Trots vindriktningen var temperaturen tämligen normal över
dygnet. Även fast solen ofta lyste, så lyste varma sommardagar med sin frånvaro.
Det gjorde att sommarbaden blev färre, men också att skogspromenader och förbättringar
vid sommarstugan blev fler.

Mot slutet av sommaren byttes så den huvudsakliga
vindriktningen till den motsatta, och det vädermönstret har vi fortfarande kvar
nu vid nyår. Den nya vindriktningen förde med sig litet högre temperaturer, men
också lågtryck i en aldrig sinande ström, ösande ett ständigt återkommande regn
över de tidigare så torra markerna. Dessa förvandlades därvid till betydligt
blötare sådana, ledande till att såväl de sinade svampförråden i frysen som
(gissningsvis) grundvattenförråden nu är osinade. I skogarna är det så här vid
nyår riktigt rejält blött, och jag såg vid passage av Hammarbyslussen
häromveckan att luckorna stod öppna för att öka utsläppet av vatten från
Mälaren.

Klimatmässigt var året återigen nära rekordvarmt, om också
något svalare än det föregående. Det försvagade El Nino hade förmodligen en
roll i det. Det kan tänkas att det otypiska vädret hos oss detta år har samband
med förhållandena i Arktis, där det dock också varit en lågtrycksinfluerad
sommar med is som klarat sig något bättre än året innan.

Och så till ämnet för dagen – dansen på Hägerstensåsen.

Det kändes mycket kul och bra att dansa igen, och Tensta
spelmanslag tycker jag spelade bra. När jag tillfälligtvis vilade ett par
gånger och för att torka svetten ur pannan, så såg jag att de småskojade med
varandra medan de spelade genom små platsförflyttningar på scenen, som jag
tyckte var roande att betrakta.

I pausen var det som vanligt danslekar för de som inte
fikade, med avslutande landskronakadrilj och familjevals- och -schottis. När vi
lämnade dansen så var det återigen med känslan av att vi hade haft en mycket
trevlig danskväll.

När år 2016 nästan är slut kan vi se tillbaka på kanske det
varmaste året på vår jord sedan mätningarna inleddes. I och för sig har säkert
El Nino påverkat detta just i år, men det är nog inte många som på allvar tror
tvivlar på att människans påverkan är en viktigare förklaring. Knappast ens
Trump, tror jag.

I både Arktis och Antarktis är isutbredningen rekordlåg, och
även här hemmavid så var det rekordvarmt – årets sista dag avslutades med hela
10 plusgrader i Stockholmstrakten! Samma temperatur som jag upplevt någon gång
vid midsommar.

Dagen före årets sista anordnade Örjansringen sin
traditionella gammaldanskväll i Hägerstensåsen. Även fast vi detta år dansat
väldigt litet och i stället prioriterat samvaron med vår hund Lava, så kändes
det självklart och roligt att denna dag få snöra på sig dansskorna igen.

När vi anlände möttes vi av de första tonerna från
spelmanslaget och ett redan välfyllt dansgolv. Ute på tiljorna så märktes det snabbt
att vi inte dansat på länge, och att vi fick inledningsvis hålla litet koll på
yrseln. Golvet verkade först vaxat och
litet trögt, men den känslan försvann snabbt.

Spelmanslaget tyckte jag spelade glädjefyllt och bra, med mycket
gammaldans, men också med någon polska och foxtrot. I pausen blev det som
vanligt danslekar, landskrona-kadrilj och familje-vals och –schottis.

Under kvällen kom flera gånger minnen tillbaka om alla
glädjefyllda kvällar jag upplevt på Örjansringens danser.

Strax efter pausen vände vi dock tillbaka till vår rara och
gulliga sheltie, som utöver vår frånvaro i nyårstider också plågas
av fyrverkerier, även när hon är inomhus. Jag har fått nya tankar om dessa
tingestar som hundägare, och tycker det vore bra om man bara fick använda dem
med särskilt tillstånd för publika evenemang, dvs ingen försäljning till
allmänheten. Utöver att de är en veritabel plåga för hundar, orsakar bränder
och olyckor med ibland invaliditet som följd, så är de dessutom riktigt dåliga
för miljön. Och på senare tid har de till och med ibland börjat användas för
att angripa andra människor. Och – ärligt talat – hur viktiga är de egentligen
för vårt firande?

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År 2017 – fast för min del helst
utan ackompanjemang av privat anordnade fyrverkerier. Hellre mera dans och friluftsliv åt oss alla!