Dansgladsbloggen

Det kändes som att våren var i antågande denna lördag kväll, när vi begav oss mot Sollentuna GDF:s dans i Rotebro. Redan på kvällen var det cirka åtta grader varmt, och för söndagen utlovades temperaturer på uppåt femton grader! Snöfläckarna hade redan blivit mer sällsynta, och snödropparna desto fler. Skidorna som ännu står i tamburen är det hög tid att återförvisa till vindsförrådet.

Mycket hade hänt sedan vi senast besökte Sollentuna GDF:s dans. Då var dessa danser på fredagar, och nu alltså flyttade till lördag. När vi anlände till Rotebro kunde vi också konstatera att stora delar av lokalerna var förvandlade. Där vi fikade förut var det nu i stället ett trevligt bibliotek. Inredningen med färger och ljussättning gav ett mycket modernt och tilltalande intryck.
Danslokalen var sig mera lik, men den långa trappan längs ena sidan hade krympts, och vid dess ena sida var det en liten terrass. Dansgolvet och scenen var dock som förr.

Gideons
spelade till dansen, före paus 1m+1g, efter pausen 2m+1g.

Det förekom också enstaka annorlunda inslag, som någon tango
och någon modern vals. Det är ju en dansordning som inte är allt för långt
ifrån hur det var på ungdomens GDV-danser.

Värmen steg snabbt när vi började dansa, den gamla
allsångens text är beskrivande:

”När temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrti än
trettiosju,
ja så ska det vara när ångan är uppe, och så är fallet uti detta nu!”

Fast det kanske också påverkades av att dansform och
kondition gått ner sedan hundpromenaderna till stor del ersatt dansandet.

I pausen dukades bord upp på dansgolvet, ungefär på samma
sätt som på den tid då vi dansade i Folkets Hus i Sundbyberg. Dock hade man kanske ännu inte fått upp samma fart vid dukning och avdukning som de hade. En
skillnad var också att här skedde kaffeserveringen vid bord vid sidan om i
stället för direkt vid borden, vilket ledde till att en och annan råkade
skvimpa ut kaffe på golvet på vägen till sin plats. I och för sig torkades
detta snabbt upp, så golvet var ändå torrt och fint när det var dags att dansa
igen.

Efter paus blev det bara några få danser för oss, eftersom
vi hade en vänlig liten vovve hemma som säkert undrade när vi skulle komma
tillbaka. Vår avslutande dans blev därför en härlig lång hambo, det verkade som
att kaffepausen hade gett ny energi åt både dansande och orkester.

Det var länge sedan vi dansade modernt senast. När vi såg
att VBT Alvik arrangerade tedans en söndag eftermiddag såg vi en möjlighet att
göra något åt det.

Denna februarisöndag var solig, men en kall vind från
nordväst gjorde att det kändes kallare än bara den enstaka minusgrad som
termometern visade. På trottoarer och gångvägar hade det återigen blivit isigt
och halt – denna vinter har varit ombytlig i det avseendet.

Alvik gästades denna dag av Things Are Swinging, som
började spela strax efter det vi anlänt.

Musiken bestod mestadels av jazz, väl lämpad för Lindy Hop
och Balboa. De flesta, och även vi till ganska stor del, dansade dock foxtrot.

För vår del hade jag, redan innan vi gick dit, insett att
våra Lindy- och balboakunskaper efter det långa uppehållet var till stor del
glömda. Och det bekräftades förstås när vi började dansa. Men det är i alla
fall ett steg i riktning att ändå gå på sådana danser. Om vi skulle göra det
oftare så har vi både sparade anteckningar och egna videoinspelningar till
hjälp för att fräscha upp kunskaperna. Men första förutsättningen är ändå att man
verkligen går ut och dansar.

På dansgolvet fanns det under hela tiden tillräckligt med
plats för att dansa, oavsett om man ville dansa Lindy, foxtrot eller bugg.

Det spelades några enstaka danser av något annat slag också
(Bossa Nova?), men det kunde vi hur som helst inte så det fick bli foxtrot då
också.

Det var trevligt att komma ut och dansa modernt igen. Väl
hemma igen så kändes dansen i benen.

Vintern
hade nästan gjort entré när det var dags för midvinterstämman i Kallhäll. I
veckan innan hade det fallit en hel del blötsnö, och på fredagen var det
faktiskt ett par minusgrader och med tillräckligt snödjup för skidåkning. Lava
och jag gjorde då en liten skidtur med start och slut i Björkhagen. Vi hade
tänkt åka ner på sjöarna men mötte en dam som rapporterade klabb där, så vi
åkte i stället runt i skidspåren. Vi var bland annat ner till Hammarbybacken
och vände.

Lava skötte sig exemplariskt, höll sig oftast i spåret bakom
mig, men när det bar iväg i backarna sprang hon ibland upp vid sidan också.

När vi åkte till midvinterstämman var det åter någon
plusgrad. När vi anlände så började vi dansa till Stockholms Spelmansgille på plan
två.

Det är
ett stort spelgäng, och tillsammans med alla dansare var det rätt fullt på
golvet.

De avlöstes efter en stund av BriGot, och då blev det bättre
dansutrymme.

Efter detta danspass lyssnade vi en kort stund på några
spelgrupper på väg mot dansen på plan tre. Genom att Kallhälls Folkets hus är
uppdelat på många plan och med många rum blir det tyvärr sällan av att lyssna
till dem alla, vi brukar nöja oss med de som spelar i korridorerna där danserna
är. Men jag kan gissa att det finns betydligt fler spelgrupper runt om i huset.

När vi kom till plan tre där det ju mest är polskor, så
spelade Kollijox. Vi dansade litet till dem, innan de avlöstes av Täby
Spelmansgille, som vi dansade några fina Bingsjöpolskor till.

Som vanligt tyckte vi att det är mycket bra musik på
spelmansstämman i Kallhäll, men att vi önskar att det fanns ett rymligare och
bättre dansgolv där.

Efter fikapaus dansade vi ytterligare en stund till Bro
Låtgille och Wermdö Durspelare, innan vi efter en trevlig danskväll vände hemåt
till en välkomnande och svansviftande Lava.

Med 2014 bakom oss så står det klart att det är det varmaste
året sedan mätningarna inleddes, både i världen och i Sverige. Och 2015
inleddes på samma sätt – i och för sig med bra skridskoisar på mindre insjöar,
men med bara enstaka förekomster av tunn snö som snabbt smälte bort.

När det var dags för Stockholmias dans i Bagarmossen så hade
temperaturen fallit till strax under noll, och tillsammans med vind och
nederbörd var vädret rätt tjurigt.

Men det glömdes snabbt när vi anträdde dansen till de härliga
tonerna från Boda Spelmanslag. Det kändes riktigt kul, och det dröjde inte
länge innan kroppsvärmen steg.

Boda Spelmanslag spelade som vanligt mest bodapolskor, med
regelbunden inblandning av gammaldans och någon Bingsjöpolska. De har en härlig
rytm och klang i sitt spelmanslag, som alltid sprider glädje och danslust.

Trots dansuppehållet under hösten så kändes det som att de
gamla takterna sitter i, och att det kändes kul att dansa. Dansen var mycket välbesökt,
och jag tyckte det verkade som att även övriga besökare hade roligt.

Vi passade på att fika när Stockholms Spelmanslag började
spela, och missade därmed en stor del av deras framträdande. Men vi hann ändå
efter fikat dansa några danser även till dem, såsom ett par mysiga polskor från
Orsa och Alfta/Arbrå.

Strax därefter återintog Boda Spelmanslag scenen, och vi
fortsatte att dansa till dem fram till klockan tio. Då var det dags för oss att
avbryta en mycket uppskattad danskväll, eftersom vi i möjligaste mån försöker
undvika att vara borta från vår hund längre än fyra timmar i sträck. Därmed
missade vi ytterligare en halvtimmes dans med Boda, och en halvtimme då båda
spelmanslagen spelade tillsammans.

Lava verkade i alla fall vara lugn och må bra när vi kom
tillbaka, och mötte oss med vänligt svansviftande. Kvällen avslutades sedan med
en liten kvällspromenad med henne.

Det blev ytterligare ett jättelångt dansuppehåll efter vår
enda sommardans. Hela hösten har förflutit utan att vi bevistat en enda dans! I
stället har vi, utöver besök på sommarstället så länge det var möjligt, i stor
utsträckning ägnat oss åt hundpromenader, och för min del även körsång.

Detta beror dock inte alls på att vi tröttnat på att dansa.
Det fick vi återigen bekräftat då vi besökte Örjansringens traditionella
gammaldanskväll dagen före nyårsafton.

Tensta Spelmanslag bröt denna kväll en lång svit som
Leif-Billyz innehade för denna klassiska danskväll. Och det tycker vi de gjorde
mycket förtjänstfullt! Jag tror de bland annat har Westlings som förebild, och
dansrytmen när de spelar hambo liknar Westlings och är väldigt skön att dansa
till. Som vanligt spelade de också ett par polskor, och – vilket var en nyhet
för oss som vi uppskattade – ett par foxtrot.

Det kändes också jätteroligt att sista låten före paus blev
en humppa. I och för sig annonserades de dansen som polka, men för oss kändes
det som humppa. Det var längesen vi senast dansade humppa, men efter ett par
försök lyckades vi erinra oss hur vi brukade dansa även den dansen. Jättekul!

Undrar om de månne vågar utöka repertoaren även med någon
tango..?

I min ungdom när vi dansade på Mälarsalen, så var Orsa
Spelmanslag de jag rankade högst. I tuff konkurrens ska sägas, för det fanns
verkligen många som spelade jättebra! Men Orsa Spelmanslag hade just förmågan
att spränga sina egna gränser – utöver att de spelade med stor och synlig glädje,
härliga gammaldans och polskor, så innehöll deras danser också en stor bredd.
Ett par tango brukade det oftast bli, kanske litet gillesdans, och som
extranummer en gång så valde de att spela de improviserad jam – vilken fullträff!

För att återgå till denna kväll, så tycker jag att dansen
med Örjansringen var riktigt kul!

Visserligen hade vi väl litet dansabstinens som förstärkte
intrycket, men dansen var välbesökt, musiken var jättebra, som vanligt var det
mycket goda smörgåsar att välja på när man fikade, och mot slutet på pausen deltog
vi i en uppställning som denna kväll var stor, med Landskronakadrilj. I den efterföljande
traditionella avslutningen med familjevals och familjeschottis kunde jag
möjligen önska att valsen kunde spelas åtminstone så länge att man hinner ett
varv runt – nu hann vi inte ens varvet runt innan både vals och schottis var
slut.

Så återigen säger jag: tack Örjansringen för en trevlig
dans! Nu hoppas vi att det inte ska behöva dröja lika länge innan vi på nytt
beträder tiljorna!

Sommaren 2014 blev en varm upplevelse. En stor del av den
har tillbringats i skuggan under en ek på Tynningö. Många avbrott för bad har
det förstås blivit, och ibland några promenader. De aktiviteter som normalt är
förknippade med ett fritidshus har fått skjutas på framtiden.

Det har inte heller blivit en enda sommardans för oss, den
senaste var på Valborg! Så för oss har dansandet verkligen förändrats väldigt
mycket från de somrar då fem kvällar i veckan tillbringades med dans på Skansen.

Alltnog, när Ellikas semester var slut så fanns det i alla fall
en gammaldans kvar på dansprogrammet på Skansen. Så det var verkligen dags att
plocka fram dansskorna igen. På grund av konsertframträdande på Solliden var
dansen flyttad till Galejan, vilket kändes litet synd i den vackra
sommarkvällen.

När vi kom strax innan dansen skulle börja var danspubliken
mycket gles. Men snart blev det fler, fast aldrig så det blev trångt på
dansgolvet.

Det kändes verkligen kul att dansa igen!

Före paus var det mest gammaldans, med bara mindre inslag av
polskor, och det kändes i början litet ovant att dansa. Men snart var det som
vanligt igen, och enda dansavbrottet före paus var för att ta några dansbilder.

Under den ganska långa pausen spelade två från spelmanslaget
polskor. Vi satt och fikade vid en bänk, och därifrån hörde man lika mycket av
bastonerna från Solliden som från det som spelades på Galejan. Mitt intryck var
ändå att polskemusiken lät mycket bra.

Efter paus blev det ytterligare litet gammalt, men snart så tog
polskorna helt överhanden. Som jag tror
jag skrivit någon gång förut så tycker jag att även om det är fint med polskor
så tycker jag ändå att gammaldansmusiken ger mycket större utrymme för
improvisation och lekfullhet. I alla fall för mig.

Men samtidigt så tycker jag också att de som spelar alltid
ska få spela det de brinner för. Det är viktigt även för oss dansande att de
som spelar är engagerade och känner för sitt framträdande.

Som sammanfattning kändes det riktigt kul att få nöta
danssulorna igen!

Medan vintersäsongen 2014 hade trist och solfattigt väder,
så har våren hittills varit både tidig och varm, och med mycket sol.

Redan före valborg så hade många träd, t.ex. björk, fått
löv, och gullvivor redan blommat ett bra tag. Men lagom till Valborgsmässoafton
gjorde åter närheten till Arktis sig påmind, med kalla nordliga vindar, och
senare på Valborgsmässoafton även regn.

Nu är ju detta inte på något sätt unikt. Jag minns en gång i
min ungdom då den orkester jag då var med i – Spånga/Solna blåsorkester – hade en
spelning på Valborgsmässoafton ute i Kungsängen. Snön föll då ymnigt, vilket
gjorde att mina fingrar inte riktigt ville lyda under framförandet. Jag spelade
då piccola, och det lilla utrymmet mellan klaffarna gjorde att det inte
fungerade något vidare att spela med fingervantar på heller. Just den kvällen
minns jag att det var första gången jag uppskattade kaffe, som vi blev bjudna
på. Och på hemvägen fick jag skjuts med bil, där dock vindrutetorkarna inte
fungerade. Med ymnigt snöfall så verkade bilkörning omöjligt, tills jag kom på
att jag kunde dra ett snöre via vardera ventilationsrutan fram, och med dessa
snören ordna manuell drivning av torkarbladen.

Alltnog – denna valborgsmässoafton hade ändå betydligt
bättre väder, och med hjälp av pendeltåg och buss tog vi oss enkelt till Skälby
gård. Där anordnades dans till Hasse Svedbergs. Senaste gången vi hade dansat
till dem var nog ute i Lida på Wermdö Durspelares 15-årsjubileum. Men då vi
alltid gillat deras mångkunnighet, spelglädje och trevliga mix mellan modern
musik och gammaldans, så tyckte vi det var ett bra tillfälle att på nytt få
dansa till dem.

Det var också länge sedan vi senast besökte Skälby gård, och
vi mindes inte riktigt hur dansgolvet såg ut. Men väl där så kände vi igen oss.
Dansgolvet är ju inte särskilt stort, men med bra golv. Genom att dansen var
välbesökt så tyckte jag ändå att dansen påverkades en del av det begränsade
utrymmet.

Vi tyckte att Hasse Svedbergs fortfarande har kvar sin
känsla för mysiga låtar, både när det gäller gammalt och modernt. De spelade så
länge vi var kvar hälften av var.

I pausen bjöds på kaffe och bulle och jättegod bakelse, som
var inkluderad i det facila priset av 90:- för kvällen.

Efter paus frågade Hasse om publiken hellre ville övergå
till 2m 1g, men fick inte någon riktig respons för det och fortsatte därför med
hälften av var. På grund av att vi än så länge fortfarande försöker undvika att
vara borta längre än fyra timmar från Lava, så vet vi dock inte hur det blev senare
på kvällen. Då vi gick så kändes det som att vi var bland de första som lämnade
dansen.

Det var roligt att komma ut och dansa igen.

När jag började dansa i min ungdom, i mitten på
sjuttiotalet, var sommarens danser på Skansen en stor glädjekälla. Under
sommarmånaderna var det dans fem dagar i veckan, onsdag-söndag, på
Bollnästorget. Och dansen startade till och med i maj, fast då med bara ett par
danser i veckan om jag minns rätt. Det var alltid samma spelmän som spelade,
onsdagar Axel Andereds kapell och övriga dagar Skäggmanslaget. Dansen bestod
till största delen av gammaldans, på onsdagarna blev det dock också alltid ett
litet inslag av tango, medan övriga kvällar det i stället också blev ett litet
inslag av polskor.

Bortsett från när det var omöjligt på grund av semester,
midsommarfirande eller mycket dåligt väder, så brukade vi på den tiden bevista
alla dessa danser.

Efter en tid, jag minns inte exakt när, så splittrades Skäggmanslaget.
Wille kom att ingå i Grindsäters spelmän, en tid tillsammans med bland annat
Sonja Sahlström, medan Tore gick till en grupp som jag tror kallade sig
Delsbopojkarna. I samband med detta upplever jag också att andra förändringar
inleddes, Skansen började på söndagar anlita andra orkestrar som också spelade
modernt på söndagar, och en tid senare inleddes en gradvis minskning danserna på
Bollnästorget, medan i stället danserna på Galejan med huvudsaklig inriktning
på modern dans introducerades och så småningom blev det dominerande inslaget.
Om jag minns rätt var Hasse Alfredsson med under denna tid, och införde för en
liten tid också dansbiljetter på Galejan.

Med denna bakgrundsbild så är det nog lätt att förstå att Skäggmanslaget
är förknippat med många glada minnen från ungdomen.

Jag tror att vi i något sammanhang senare bevistat en dans
där Skäggmanslaget åter spelade tillsammans, men minns inte var eller när det
var.

När nu Stallet Folk- och världsmusik anordnade en konsert
och dans med Skäggmanslaget, så var jag spänd på att se hur ungdomsminnena från
Skansen stämde med dagens Skäggmanslag. Det har ju förflutit en lång tid, och
som tiden går är det inte omöjligt att både repertoar och färdigheter förändras.

Vi anlände till Stallet strax innan dansen började. Vi har
ju bara besökt Stallet vid enstaka tillfällen tidigare och vet därför inte vad
man där anser är normala besökssiffror, men vi tyckte i alla fall att det var
många besökare där. Många var förstås välbekanta för oss, men det fanns också
en del besökare som vi inte kände igen sedan tidigare.

När Skäggmanslaget inledde sin konsert kunde vi
konstatera att takterna från förr satt i.

Med tre fioler i olika stämmor åstadkom de en fyllig och
välklingande musik, som det var ett nöje att lyssna till. Mellan låtarna
varvade de litet med korta berättelser om vad de mindes om låtarna och sig
själva. Medan de verkade ha bestämt i förväg några av de låtar de framförde, så
verkade också några andra väljas mer spontant under själva konserten.

Konserten varade en timme, efter det sattes stolarna undan
och dansen började. En kille som jag inte uppfattade namnet på inledde med
vevlira, sedan spelade Skäggmanslaget, och detta upprepades sedan ytterligare
en gång.

Dansgolvet på Stallet är ju inte särskilt stort, och med
ganska många besökare så begränsade det förstås rörelsefriheten på dansgolvet
en del. För vår del var det ju först och
främst Skäggmanslaget vi ville dansa till, och kunde då konstatera att ändå
urvalet som spelades till dans hade förändrats sedan Skansentiden. Under den
tid vi var där blev det exempelvis flera olika polskor, men inte en enda hambo.

På grund av en väntande hund där hemma tyckte vi inte att vi
kunde vara kvar under Skäggmanslagets andra spelpass, så vad som dansades under
den senare delen av kvällen vet vi inte. Men när vi vände hemåt tyckte vi ändå
att vi hade fått en trevlig kväll.