Dansgladsbloggen

Alltsedan Dansbandskampen i teve i höstas då Scotts vann en
del av mitt hjärta har jag velat se dem live och dansa till dem. Scotts har dock
haft dåligt med spelningar i Stockholmstrakten så det fick fixas med att boka
in oss på Birka Paradise en fredagskväll.

Det blev en kall men fin utresa från stan. När vi passerade
vårt landställe på Tynningö var det alldeles mörkt och vi drog oss in från
däck. Programmet avslöjade till vår förfäran att Scotts inte skulle börja spela
förrän tio och sluta två på natten. Normalt för sent för oss. Det gällde
således att hålla sig vaken.

Vi åt en god middag i Bistron och gick och handlade lite choklad
och vips var klockan halv tio. När Scotts intog scenen fylldes det lilla dansgolvet
snabbt. Det var faktiskt många som dansade men även många fans, främst tjejer unga
som lite äldre, som stod framför scenen. Det var rejält trångt och det gick
inte att ta ut svängarna.

Det fanns dock lite plats vid sidorna av dansgolvet som gick
att utnyttja, när det inte spilldes öl där förstås. Scotts började med Fröken Fräken
och spelade även den del andra låtar från Dansbandskampen, t.ex. Två mörka ögon
som jag tycker var det bästa de gjorde i Dansbandskampen.

Sen var det en del annat förstås, kanske lite mycket 80-tal
i min smak. Men Scotts är faktiskt duktiga och Henrik sjunger väldigt bra.
Scotts får behålla platsen som ett av mina favoritdansband trots att jag egentligen
inte är helt begeistrad i repertoaren hos de s.k. moderndansbanden.

Vi satt en del emellanåt och lyckades faktiskt hålla ut till
klockan två! Efter en alltför kort sömn var det sedan dags för en riklig
frukost vid niotiden. Solen gassade när vi lämnade Åland och vi gick ut på däck
och satte oss mot en vägg. Det blev varmt i lä och jackan åkte av. Det var
riktigt skönt.

När vi passerat Yxlan där min familj har sitt
landställe gick vi in.

Vi vilade en stund i hytten och sedan var det dags för dans
igen.

Scotts spelade mellan två och tre. Nu var hela det lilla dansgolvet
tillgängligt för dans och det var emellanåt lite bättre med plats. En kul timme
medan vi passerade in genom inloppet till Stockholm. Vi gick av båten 15.30.

Under båda danstillfällena var åldrarna blandade, en del
riktigt unga (se sista bilden) men även lite äldre unga och en del inte helt
unga, och så vi… För första gången på länge var det faktiskt ingen vi kände
igen på dansgolvet.

Allt på båten var välordnat och funkade utan problem. Dansgolvet
kunde ju vara lite större, men det är väl mer en partybåt än en dansbåt. Men
det var ändå roligt och en upplevelse.

Ellika

Nu var det nästan ett år sedan vi gick på någon danskurs så nu kunde det vara dags igen. Det kändes som vi inte ville ha så långt till kurslokalen och då ligger Chicago på Hornsgatan bra till. Trots att det är nära för oss har vi inte lyckats komma dit på någon dans tills nu. En gång i tiden hade Gunnar Lilja dansskola i den lokalen. Jag var där på ett par kurser i olika moderna danser och vid något tillfälle var även Örjan med. Men det är som sagt var länge sedan.

Så till dansen: balboa nosade vi på för ett par år sedan men den kursen vi gick på var inte speciellt bra så det rann ut i sanden. Det känns dock som en dans som kan vara kul att kunna lite av för den verkar gå att använda i olika sammanhang. Vi var sex par som deltog. Det kändes ganska lagom. När man inte är flera får man bra kontakt med både de andra deltagarna och lärarna. Vi körde grundsteg och en tur. Vi kände oss nöjda när lektionstimmen var slut och det känns kul att gå dit igen nästa tisdag.

Jo, jag höll på att glömma att skriva att min första danslärare (gammaldans våren 1980) var en av kursdeltagarna. Dansvärlden är bra liten!

Ellika

Vi
anlände vid femsnåret och lyssnade en stund på scenframträdanden och ”buskspel”,
innan vi åt mat. Matsalen blev välbesökt, samtliga platser gick så småningom åt.

Mot slutet av maten spelades modern dansmusik, där vi
passade på att dansa några danser.

När gammaldansen började så var den i hörsalen, som hade ett
stumt stengolv som kändes ganska jobbigt att dansa på. Vi kom därför att
mestadels dansa i matsalen, som hade ett mer behagligt trägolv. Där spelades det
huvudsakligen modernt, även enstaka danser med modern vals och tango.

Emellan växlade vi om med att lyssna till olika spelmän, där
bland annat en grupp med Lill-Stickans imponerade.

I hörsalen dansade vi några fina danser till bland annat
Knapphändigt och Lill-Stickans tills benen sade ifrån.

Nordiska Museet började i höstas anordna tedans. Dansen
pågår mellan tre och fem, och i inträdet ingår också te och scones. Musiken
består av jazz, och när vi besökte dansen spelade Phat Pack.

Men vi anlände innan dansen började, och just denna dag hade
man då en liten barndansskola.

Efter denna var det några ungdomar som visade upp några
korta sekvenser från tiodans, innan dansen började.

Nordiska museet ger en stor och mäktig inramning för dansen,
men akustiken är väl inte idealisk. Det blir ett ganska stort eftereko, i
synnerhet när orkestern annonserade musiken mellan låtarna. Trots det så
fungerade det ganska bra, och stengolvet kändes ok att dansa på. Och det te och scones som ingick i priset smakade
ypperligt.

Inklusive promenad till och från Djurgården kändes detta som
en trevlig sysselsättning en lördagseftermiddag.

Efter ett par veckors dansuppehåll besökte vi
Folkmusikhusets dans med Malungs Spelmanslag. Som vanligt inleddes fredagsdansen
med en timmes konsert. Vi kom litet sent och lyssnade till ungefär halva
föreställningen.

Efter ett kortare uppehåll inleddes dansen med några
Malungspolskor. Efter en stund berättade spelmanslaget att man hört att
publiken mest var intresserad av polskor, men att man i annonseringen sett att
det skulle vara polskor och gammaldans. Man frågade publiken om de också skulle
spela gammaldans. De flesta svarade då att det skulle vara polskor.

Och så blev det i huvudsak. Före paus spelades två valser,
en schottis och en hambo, resterande danser var polskor med karaktär från Malung
och Västerdalarna.

Spelmanslaget verkade vara inspirerat och spelade med
inlevelse.

Publiken var ganska talrik. Jag upplevde, som ofta förr på
Skeppis, att dansutrymmet begränsade möjligheterna till mer uttrycksfull dans
vid gammaldansinslagen. De flesta verkade trivas med dansen och musiken, men
för egen del hade vi föredragit en större variation i musikvalet, och gärna med
större inslag av gammaldans.

Vi gick dock vid pausen, och vet därför inte hur resten av kvällen
utvecklade sig.

Föregående helgs krasslighet var tyvärr inte helt
överstånden ännu. Helgen innebar dessutom ett extra svårt val för den
danslystne. I Hallunda anordnade Slagsta Gille sin årliga vinterstämma, medan
Örjansringen bjöd till dans med Westlings Spelmän i Alvik.

Med viss vånda beslöt vi i alla fall att för en gångs skull frångå
våra vanor och avstå från en av Örjansringens danser. I slutändan fick det
avgöra att Hallunda Vinterstämma bara infaller en gång om året.

Så trots bristande dagsform så tog vi tunnelbanan till
Hallunda, dit vi anlände en stund för sex. Där var full fart när vi kom. I stora salen pågick någon slags
dansinstruktion, medan buskspel samtidigt pågick på andra platser.

Kulingarna inledde gammaldansen klockan sex. En halvtimme
senare började polskedansen i den andra danssalen, samtidigt som Bas, Fiol
& Drag tog över i stora salen. Offerdalens Spelmanslag spelade från sju
till åtta. Deras hambo spelades i liknande tempo som var vanligt när jag var
ung, något som tog på krafterna i vårt försvagade skick.

En grupp dansade tidvis gillesdanser. Lyckligtvis är
dansgolvet tillräckligt stort för att ändå medge fri dans för de som föredrar
det.

När vi fikade så lyssnade vi samtidigt på en mindre spelgrupp
– två fioler och ett dragspel – som lågmält spelade polskor och någon vals. Det
lät mycket bra. Över huvud taget frapperas man över hur många duktiga musiker
som sitter och spelar i vrårna. Efter fikat lyssnade vi också på ett par
dragspelare som tillsammans med en kontrabas spelade en härlig marsch.

Som vanligt när vi är på Hallunda tillbringade vi nästan all
tid i salen med gammaldans. Vi besökte dock en kort stund även polskesalen, där
då Maria Spelmanslag spelade. Vi dansade en mycket njutbar Orsapolska, innan vi
återvände till stora salen.

Efter en kort stund var dock våra krafter på upphällningen,
och vi vände hemåt.

Denna helg missade vi en av de danser vi brukar se fram
emot, nämligen Gnestastämman. Det är tråkigt att behöva stanna hemma en sådan
kväll, men att åka är inget alternativ. Det är inte bara det att det kan vara
påfrestande om man inte mår bra, risken är ju dessutom stor att man smittar
andra.

Kan man inte dansa själv så får man nöja sig med att titta
på. En film på TV4 – Take the Lead -fick bli substitut på söndagseftermiddagen.
Fast att titta på dans är en klen
ersättning för att få dansa själv.

Kanske någon av er som läser detta var på Gnestastämman?
Skriv i så fall gärna någon kommentar och
berätta hur det var.

Vi hade vid okänt tillfälle tidigare köpt en cd av Chiquita.
När nu Chiquita spelade på Trombon i Södertälje så antog vi att vi inte köpt
denna skiva om vi inte hade gillat dansbandet, och tyckte därför att det var
ett bra tillfälle att besöka dansen.

Vi hade aldrig varit där tidigare, och behövde viss tid för
att komma underfund med hur lokalen var organiserad. Entrébiljett köpte man vid
något som liknade en reception i entréplanet. Kläderna hängde man i klädboxar
där man behövde medhavda femkronor i fickan för att lyckas låsa. Danslokalen
hittade vi efter en stunds sökande en trappa upp, innan dess höll vi först på
att hamna på någon slags revyföreställning eller liknande.

Men när vi väl hamnat rätt så gillade vi detta ställe
skarpt. Första vibbarna kom när man ställde sig på dansgolvet – det gav riktig
träkänsla. Golvet var i och för sig inte jättestort – mer än halva lokalen
upptogs av bord och stolar, som var litet upphöjda i förhållande till
dansgolvet, och grupperade längs två av sidorna. Men i förhållande till
danspubliken så var golvet ändå
tillräckligt, och bord och stolar runt omkring gav fina möjligheter att ha god
kontakt med dansgolvet även när man behövde pusta ut.

Dansen bestod förstås av modern dans – foxtrot och bugg i lika blandning. Även denna
kväll gillade vi Chiquita, och när de före paus spelade litet gammalt så
förstod vi varför vi tidigare köp en skiva. De klarade även detta bra.
Visserligen bara vals, schottis, hambo och pariserpolka, och samtliga med bara
en i stället för två danser, men ändå förhöjde det slutintrycket av dansen
markant.

Trots den relativt långa resan med pendeltåg till Södertälje
så blev det en trevlig danskväll.