Dansgladsbloggen

Nu har den tiden kommit när dansen ibland får styrka på
foten för annat. Så blev det den här helgen. Vi åkte till vår sommarstuga och
förberedde landen för sommarens odlingar.

Vi hann även med att slöa i det underbara sommarvädret. Det
blev ett par promenader på ön också. Då hittade vi detta jättefina
blåsippsställe på en lite skuggig plats. Nu är det annars andra blommor som är på
gång och vi såg t.o.m. utslagna gullvivor.

Efter en kylig men skön vårpromenad på ca 12 km var det åter dags för ett besök på Mälarsalen. Två gånger på kort tid det är inte vanligt för oss nu för tiden. Annat var det på 80-talet. Då var Mälarsalen och Skansen som andra hem för mej. För exakt 29 år sedan, den 18 april 1980, var jag första gången på Mälarsalen. Jag gick på en gammaldanskurs på en kursgård på Söder och vågade mej dit ensam utan att ens ha gått färdigt hela kursen. Malungs Spelmanslag spelade gammaldans med polskor i pausen. Det var första gången jag var ute på en allmän danstillställning. Mälarsalen var då en härlig upplevelse, fullt med dansglada killar och tjejer som gillade att dansa gammaldans! Kolla vilket dansutbud det var på Mälarsalen våren 1980.

Så till kvällens dans. När vi kom vid kvart i nio var Doktor Krall i gång redan i lilla salen så det var bara att kasta sig in i dansen. Dr Krall med sin Rock’n’Roll och Back to the 50’s gav oss en intensiv och härlig första dansomgång fram till sin paus vid tio.

Då gick vi in i stora salen och dansade en stund till Hedins. Ett band som förgyller vissa av sina låtar med trumpet. Inte så vanligt för dagens dansband.

Vi vilade lite också. Halv elva satte Dr Krall igång igen. Nu visade det sig att vi hade lyckats bli lite trötta så vi tog det lite lugnare. Vid Dr Kralls nästa paus var det bara att inse att det var dags att gå hem. Första gången vi var på en dans med Dr Krall på Mälarsalen kommer vi ihåg att de spelade många jättesnabba rock’n’roll-låtar. Det var en del dansare som tyckte att de spelade för snabbt. Vi älskade det. Kul att få dansa lindy/jitterbug/boogie woogie/jive eller vad man vill kalla det till snabb musik. Även om man tar ut sig helt när det går så snabbt.

Den här kvällen kändes det som Dr Krall hade skalat bort de snabbaste låtarna och anpassat musiken mer till buggarna, även om det givetvis inte är modern buggmusik, utan härliga klassiker från 50- och 60-talet. Hur som helst så är det bra musik att dansa till och lyssna på. Här är en bild när jag dansar solo när de spelar twist.

Den som vill uppleva Dr Krall i stora salen kan komma till Mälarsalen på Valborg för då är de ensamma på plan och intar stora scenen.

Vårsolen har värmt sista tiden, och blå- och vitsippor
blommar i backarna. Vintersäsongen går mot sitt slut, och det gäller också för
dansaktiviteterna.

För Sollentuna GDF:s del inföll sista fredagsdansen 17:e
april, och Skarvarna spelade. Vi passade
på att besöka dansen, som vanligt ditlockade av det fina dansgolvet, men också
av orkestern.

Dansen hade cirka 90 besökare. Vi råkade höra åtminstone ett par besökare i samband
med pausfikat som inte hade varit där på många år.

Skarvarna spelade som vanligt mycket trevlig dansmusik.
Denna orkester är enligt vår mening en av de som lyckas riktigt bra med att
spela bra både gammaldans och modern dans, något som gör att vi gärna besöker
danser där de spelar.

Skarvarna har inte sitt namn för ro skull – de lappar ihop
skarven mellan våren och sommaren genom att inte bara avsluta i Rotebro, utan
också inleda sommardansen i Ulvsättra loge tisdagen den 12:e maj.

Det var tre år sedan vi senast besökte en tisdagsdans i
Hallunda. Denna tisdag direkt efter påsk var dock balboakursen inställd, så då
tyckte vi det kunde passa bra med ett besök.

Väl där fann vi en överfull parkeringsplats, och hamnade i
en kö till entrékassan. Inne i danslokalen var samtliga bord och stolar
utflyttade och hela golvytan utnyttjades för dans. Till och med om man stod
tryckt mot väggen var man nästan i vägen, utom vid ingången längst bak.

Dansordningen var densamma som vi var där senast – två
moderna en gammal före paus, tre moderna en gammal efter. Orkestern var
förstärkt med en dragspelare under gammaldansen – en bekant trodde att det var
sångerskan Ericas far. Erica spelade också dragspel under gammaldansen.

Orkestern gav ett mycket trevligt intryck, med god kontakt
med danspubliken och bra musik. I
kombination med den trevliga danslokalen är det inte konstigt att dansen fick
många besökare.

Hasse Svedberg berättade att det i år var femtonde gången i
rad som de spelade på Örjansringens skärtorsdagsdans i Alvik. Sannolikt har vi
varit där alla femton gångerna.

Så hur känns det för oss nu då efter femton år. Börjar vi tröttna?

Svaret är enkelt: Nej, absolut inte! Gårdagens dans var tvärsom
mycket rolig och trevlig. Och jag tror att både Hasse Svedbergs och alla i
danspubliken tyckte likadant.

Dansen började först klockan 20, på grund av att det fanns
andra dansaktiviteter i Brommasalen innan dess. Den något senare tidpunkten
verkade fungera lika bra.

Som brukligt när Hasse Svedbergs spelar i Alvik så blev det
mest gammaldans, men också med några inslag av modern dans – med inslag av
argentinsk, finsk och svensk tango, och några moderna låtar i varierande tempo.
Och det verkade inte vara bara jag som uppskattade dessa inslag.

Vi testade också våra nyförvärvade kunskaper i balboa i en
snoa, vilket visade sig passa mycket bra. Fast de turer vi lärt oss hittills
känns otillräckliga, det tog inte lång stund innan vi dansat allt vi lärt oss
och litet till.

Sammanfattningsvis blev skärtorsdagsaftonen i Alvik – igen –
en mycket trevlig dansupplevelse.

Vi passar också på att önska alla dansare en fortsatt glad
påsk!

Dagen inleddes med en vårpromenad i härligt vårväder från Hässelby till Alvik, med blåsippor i mängd och full prakt, och ärmar och byxben uppkavlade.

På kvällen besökte vi Mälarsalen. Sedan gammaldansen försvann från Mälarsalen har våra besök
där i stort sett varit begränsade till de tillfällen då Doktor Krall samtidigt
har spelat. Denna kväll besökte vi dock salen igen för att få dansa till Bengt
Hennings, med förhoppningen att få dansa till bra dansmusik.

Och så blev det bestående intrycket. Bengt Hennings spelar
många gamla fina danslåtar i bra tempo. Det var lagom mycket folk, och blev
inte för trångt.

Uppenbarligen lockar denna musik inte den yngre publiken i
någon större utsträckning. Dansbandet verkar i huvudsak locka en mer mogen
publik. Däremot tycker vi som så ofta förr att det inte ligger något i att de
s.k. moderndansbanden spelar i högre tempo än mogendansbanden. Bengt Hennings
spelade bugg och Elvisrock i väl så högt tempo.

Innan
vi gick hem dansade vi i andra pausen till ”Over the Rainbow” – en långsam
härlig låt från bandets senaste skiva. Med det goda dansutrymmet i pausen blev
det en mycket rörlig och aktiv dans – en härlig avslutning på danskvällen.

Stockholmia
anordnade dans med Boda
Spelmanslag i Bagarmossens Folkets Hus. Stockholmias danser brukar tillhöra
höjdpunkterna under danssäsongen, och denna kväll var inget undantag.

Boda Spelmanslag spelade denna kväll ungefär samma blandning
av musik som vi minns från förr, vilket innebär en härlig blandning av
gammaldans och polskor i ungefär lika delar. Spelmännen verkade inspirerade och
spelglada, och deras musik är verkligen härlig.

Ellika som nyss genomgått ännu en förkylning, tog det litet
lugnare och passade på att fota, här fastnade jag på en bild när jag dansade
med Marianne.

I pausen spelade Ingrid och Kicken Ingels, först till skenet
av några stearinljus med anledning av klimatmanifestationen Earth Hour, sedan
mitt i salen. Också detta inslag var mycket uppskattat.

Dansen var välbesökt, och vi liksom andra tycktes ha roligt.

Efter utflykten med dansbåten var vi ganska trötta, men
ville förstås ändå gärna besöka Sollentuna GDV och deras dans på Rotebro
Dansträff med Westlings. Så efter en enkel måltid tog vi pendeln norrut.

I Rotebro väntade som väntat ett ypperligt dansgolv och dito
dansmusik. Visst tog det inledningsvis
och när man fikat i pausen emot en smula i trötta dansmuskler, men en stunds
dansande skingrade snabbt den känslan.

Det var väl ett måttligt besökarantal, men jag, och jag tror
även övriga besökare, hade roligt och trivdes.

Westlings spelar härlig dansmusik! Visst känns tomrummet
efter Härje fortfarande, vi saknar hans glada kommentarer, spel och sång. Med
saknad minns jag hur det var att dansa när han sjöng Gunnar Wägman.

På något sätt tror jag att både vi dansande och Westlings
själva kände det som de tre nästan var som en liten familj, en oskiljaktig
spelgrupp som tyckte lika mycket om att få komma ut och spela till dans, som vi
dansare tyckte om att dansa till dem.

Nu när Härje inte finns mer så gör ändå Hugo och Britt-Marie
sitt bästa för att musikaliskt fylla ut tomrummet. I pausen hörde jag en
kommentar att det är otroligt att det bara är två som spelar, det låter som de
vore många fler. Och jag kan bara hålla med. Britt-Marie lyckas väldigt väl med
att samtidigt spela både ”kontrabas” och dragspel, och Hugos fiolspel talar för
sig självt.

När dansen sedvanligt avslutades med två underbara hambo så
möttes orkestern av ovationer. Om Scotts
har vunnit Ellikas hjärta så har Westlings sedan länge vunnit mitt.

Tack Hugo och Britt-Marie!