Dansgladsbloggen

Jämfört med sommaren och hösten 2013 har 2014 startat med
betydligt mer dans.

Slagsta Gilles vinterstämma i Hallunda har vi besökt många
gånger. I år kändes det nästan tveksamt att kalla det för vinterstämma.
Visserligen var datumet 8:e februari, vilket borde betyda högvinter. Men den
lilla snö som förut bara räckte för skidåkning på plana ytor, har nu
minskats till nästan ingenting. Och med temperaturer som stadigt ligger på 4-5
plusgrader lär det lilla som ändå finns kvar snart också ha övergått i vatten.

Vi anlände till stämman kvart i sex, och då pågick
gammaldansen redan, medan dansen i polskesalen ännu inte startat. Jag minns
inte vad det första spelgänget hette, men efter en stund ersattes de av Järvsö
Spelmanslag.

De spelade gammaldans varvat med några polskor, och jag tyckte de
var trevliga att dansa till. Dansgolvet i Hallunda Folkets hus är ju stort, och
även polskesalen är mycket rymligt, vilket gjorde att det fanns gott om plats
på båda ställena.

Vi passade även på att besöka polskerummet, där precis Täby
Spelmansgille avslutade sitt spelpass – jag hann inte dansa något till dem
eftersom jag ville ta ett par foton först, men det lilla vi hörde lät bra, och
Ellika hann dansa någon dans till dem.

Efter Järvsö Spelmanslag så var det ett nytt inslag, med en
timmes instruerad gillesdans i stora salen. Vi gick tillbaka till polskerummet
och dansade några polskor, varefter vi vilade en stund. På slutet av
gillesdansinstruktionen så deltog vi också där under några danser.

Mer än så hann vi inte med på vår fyratimmars frånvaro från
Lava. Med en halvtimmes tunnelbaneresa i vardera riktningen, promenad till
tunnelbana och Folkets hus och klädinlämning så blev det bara drygt två timmar
kvar för själva dansen, som vi lämnade ungefär kvart över åtta.

Vinterstämman i Gnesta Elektron har vi ju besökt ett antal
år. Det är visserligen en rätt lång tågresa – en dryg timme med pendeltåg från
Stockholm – men man sitter ju rätt skönt på tåget, och det känns väl värt
restiden när man väl kommer dit.

Det inträffade en incident på tåget denna gång. Mellan
Södertälje Syd och Järna så krockade pendeltåget i full fart med en älg. Jag
satt i främsta vagnen, och kände mycket tydligt kollisionen. Det kändes även
som att ett tåghjul åkte över något, det skakade till i vagnen precis efter
kollisionen. Även om jag inte blev rädd, så kändes det ändå otäckt. Vi visste
ju inte vad det var – tankar for i huvudet både om att det kunde vara ett djur,
en människa eller något fel på spåret. Tåget stannade omedelbart, men först
efter en stund meddelade tågföraren att det inträffat en kollision, troligen
med en älg.

Så småningom kom tåget igång igen, men tågföraren meddelade
att tåget skulle stanna innan det kom in till perrongen i Järna, för att
inspekteras. Så skedde också, men efter en liten stund så kunde tåget köra
vidare.

På grund av detta blev ankomsten till Gnesta förstås
försenad. Tyvärr innebar det att Leif-Billyz redan hade avslutat sitt spelpass
när det var dags att börja dansa, och det första dansinslaget blev i stället med
ett par spelmän, som jag tror huvudsakligen spelade slängpolskor och pols. Det
kändes väl inte optimalt för mig, men som vanligt kändes det bäst att bejaka musikernas
val av musik, och anpassa sitt dansande efter musiken.

Jag hade åkt ensam till stämman på grund av Lava, men tyckte
det fungerade bra att bjuda upp damerna från trakten. Det kändes som att det
inte var så många dansande från våra trakter, utan att de flesta dansande kom
från Sörmland.

Efter första spelpasset avbröts dansen en stund för
prisutdelning.

Liksom förra året så tror jag att det tidigare på dagen hade
varit en tävling för ungdomslag. Därefter återupptogs dansen, både i stora danssalen och i
ett mindre rum.

Jag är inte odelat förtjust i när dansen delas upp på flera
dansbanor, utom om det är nödvändigt av utrymmesskäl. Med en uppdelning så blir
man avskärmad från vad som tilldrar sig på övriga platser, man kan missa bra
dansmusik och det kan också ge en uppdelning av danspubliken. Men förmodligen uppskattar
många att ha möjlighet att kunna välja miljö och musik.

Jag dansade även en stund i den mindre danssalen, där det
var trevlig dansmusik i en trängre miljö. Det blev också en (ganska rörig)
engelska där.

På tidigare spelmansstämmor i Gnesta har jag upplevt att
under den tidigare delen av kvällen det varit ett stort inslag av gammaldans,
för att under andra halvan av kvällen övergå till mestadels polskor. Så
upplevde jag det inte denna gång. Jag tror att jag sammanlagt dansade en hambo
under hela kvällen, och bara några schottis och vals. För övrigt ingen
gammaldans. Men det var en spelgrupp som spelade gammalt litet senare, fast då
fikade jag.

I stället blev det för mig under kvällen mycket slängpolska,
och utöver det andra polskor, och som sagt ett mindre inslag av gammaldans.

Musiker och publik hade som tidigare ett tydligt ungdomligt
inslag. Dock upplevde jag att de riktigt unga – barn och tonåringar – var färre
mot tidigare år, i vart fall på dansgolvet.

Mot slutet minns jag särskilt en ungdomsgrupp från Birka
Folkhögskola – BirkaFolk. De spelade en energisk ungdomlig musik, som tydligt
uppskattades av både publiken och mig.

Besöket på Gnesta Vinterstämma blev liksom tidigare år en
rolig upplevelse med mycket dans.

Så här i slutet av januari har äntligen jorden i sitt eviga
snurrande runt solen nått en position där den livgivande solen på nytt orkar högre
än till bara trädens toppar vid våra breddgrader. Eftermiddagen börjar äntligen
på nytt bli en ljus tid, och morgonens beckmörker börjar på nytt, om ock
långsamt, ersättas av ett begynnande morgonljus. Det är lika efterlängtat och
uppskattat varje år!

När dessutom, som denna dag i januari, snön faller från
himlen och täcker allt i ett härligt vitt ludd, så blir det dubbelt så ljust.
Ute så skuttar Lava förtjust omkring, sticker nosen i snön och nosar på allt
som finns därunder, och kastar sig efter och försöker snappa upp snön som yr
upp från kängorna, både i stan och i skogen. Tyvärr åtföljs snöfall tätt som
oftast av plusgrader här i Stockholmstrakten, och det verkar bli så denna gång
också. Men på fredagen höll sig temperaturen i alla fall stadigt strax under
noll.

Men snö innebär förstås också att det redan hårt ansträngda
trafiksystemet i Stockholmstrakten utsätts för ytterligare påfrestningar. För
de som anordnar danser är snöfall därför förstås inte välkommet. Men när vi
anlände till Västbergaträffens dans i Alvik, i tillräckligt god tid för att hinna
se litet av slutet på den gammaldansinstruktion som då pågick, så var det trots
vädret full fart i entrén.

Vi har ju dansat många gånger både i Alvik (på Örjansringens
danser), och till Mats Bergmans, och ett par gånger även på Västbergaträffens
danser. Trots det blev kvällen en ny upplevelse, av flera skäl. För det första
har ju vår Shetland Sheepdog Lavas ankomst till oss under en stor del av förra
året omöjliggjort eller begränsat dansandet, så det var länge sedan vi var ute
och dansade modernt. Och när vi besökte Västbergaträffen så var det i andra
lokaler. Och slutligen hade det skett en positiv förändring i danslokalen i
Alvik – rader med fläktar på båda sidorna förbättrade komforten avsevärt.

Och sist men inte minst – även om vi nog dansat även
gammalt till Mats Bergmans förut, så imponerade de även inom den genren.

Dansen var förstås mestadels modern – på Västbergaträffens
hemsida anges 4m 1g. För vår del uppskattade vi mycket gammaldansinslagen, det
gav en rolig variation till utmärkt musik, och vi hann med tre gammaldanser
före paus. Annars bestod den moderna dansmusiken som brukligt av omväxlande bugg
och foxtrot. Och danspubliken var med på noterna!

I pausen fick vi nöjet att prata med några av eldsjälarna
bakom föreningen. Det är mycket och gediget ideellt arbete som har legat och
ligger bakom en sådan dansverksamhet, och Jan-Erik Plan berättade litet om Västbergaträffens historik och nuvarande verksamhet. Vi
tycker det var mycket intressant att få lyssna till, och bifogar därför gärna här en resumé.

Efter pausen hann vi bara dansa en kort stund innan vår
självpåtagna tidsgräns på fyra timmars frånvaro från Lava var nådd. Men dansen
var för oss en mycket trevlig och positiv överraskning, och det känns som att
vi nog kommer att gå flera gånger.

Liksom tidigare år besökte vi Midvinterstämman i Kallhäll även i år. Genom att resetiden dit är längre och vi även denna kväll behöll tidsgränsen på fyra timmar så blev den tid vi var där kortare. Vi avstod därför från att fika denna kväll, för att kunna dansa längre i stället.

Jag har tidigare kommenterat att dansutrymmet i Kallhälls Folkets Hus är rätt begränsat, med två inte alltför stora salar/rum, varav det större dessutom används även som fik.
Vi höll som vanligt mest till på plan 2, där värmen direkt slog emot oss när vi steg in.


Vi anslöt oss förstås till de dansande, men det begränsade
utrymmet tyckte vi påverkade dansandet rätt mycket. Det känns litet synd, då det
bjöds på utmärkt dansmusik, som inte alltid var så lätt att omvandla i så
mycket rörelse som vi velat.

Vi besökte också liten stund polskerummet en trappa upp. Det
rummet är ännu mindre, men just när vi var där var det ändå ganska bra med
plats, och det blev en trevlig liten dansstund med några polskor där.

Det finns många små rum på olika våningsplan i Kallhälls
Folkets Hus, och det är därför tyvärr inte så lätt att ströva omkring och
lyssna på de olika grupperna. Ett par bilder från några av dem får ändå komma
med i bloggen.

Även i år inbjöd Stockholmia till en rolig danskväll med Stockholms
och Boda Spelmanslag.

Tidigare på dagen hade vi motionerat oss själva och Lava med
en promenad i Hellasområdet, från Tenntorpet till Skarpnäck. Den tidigare milda
sydvästvinden hade just ersatts av vind från norr, och med den kom förstås
kallare väder. Dock var det ännu inte kallare än att nattens snöfall bara resulterat
i någon enstaka minusgrad och några centimeter ganska blöt snö, som vi kallat
klabbsnö om vi hade åkt skidor. Det gjorde vi förstås inte, men klabbet fick
Lava känna av i form av snö som klabbade i pälsen på hennes framben, och som efter
en stund bildade små snökokor. Det märktes att hon stördes av det, och vi
hjälpte henne att ta bort det som fastnat några gånger. Ungefär som vi själva hade
behövt göra om vi åkt skidor.

När vi anlände till Bagarmossens Folkets hus hade dansen nyss
börjat. Som vanligt inledde Boda Spelmanslag, och när vi anslöt oss så spelade
de, föga överraskande, polskor från Boda.

Dansgolvet var redan välfyllt, och
förstås dröjde det inte länge förrän värmen gjorde sig påmind.

Boda spelmanslag har en härlig rytm och klang i sitt spel,
och det är alltid roligt att dansa till dem. De spelade i detta första pass en
och en halv timme, och förutom Bodapolskor så blev det också litet gammaldans och
en och annan Bingsjöpolska.

När Bodalaget tog paus och Stockholms Spelmanslag äntrade
scenen så passade vi också på att fika, och missade därför en stor del av deras
spelpass. När vi återkom så kunde vi konstatera att det var ett talrikt
spelmanslag på scenen denna kväll, och vi hann med att dansa några polskor även
till dem. Även om vi inte dansade så länge så kändes det som att de spelade
inspirerat.

Sedan var det då åter dags för Boda, och vi hann dansa till
dem ett tag till innan den tidsgräns vi satt upp för oss själva för kvällen –
fyra ensamma timmar för Lava – var nådd. Men det var nog ingen fara – när vi
kom tillbaka till lägenheten möttes vi av en sömnig hund, som inte tycktes ha
lidit särskilt mycket av vår frånvaro. En sen kvällspromenad med henne fick
avsluta kvällen.

Tack Stockholmia och spelmanslagen för en mycket trevlig
danskväll!

Med midvintersolståndet redan bakom oss så känns det
märkligt att nyligen sades på radio att meterologiskt har vi fortfarande bara
höst i Stockolmstrakten. Men det stämmer nog, för det milda vädret har hållit i
sig nästan oavbrutet. Visserligen blev det en aning kallare några dagar, med
ett par centimeter snö och ivriga skridskoåkare som åkt på Dammtorpssjön,
Söderbysjön, Ulvsjön och delar av kanalen mot Ältasjön. Säkert har även många
andra småsjöar fått besök av skridskoåkare. Även Lava fick ett par ystra
promenader i sin första upplevelse av snö.

Men plusgraderna återkom och har hållit i sig sedan dess, så
där ett par till fem grader plus i stort sett dygnet runt. Och de tidigare
isbelagda sjöarna är åter isfria så långt jag kunnat se.

Denna dag, dagen före nyårsafton, fick vi goda tillfällen
att njuta av en visserligen lågt stående men ändå värmande sol, då vi vandrade
från Högdalen till i närheten av Skarpnäck. Och skidorna står ännu så länge
kvar och väntar på bättre tider på vinden. Men om vinden kantrar, och
luftströmmarna börjar komma från nordost i stället för sydväst som varit fallet
denna höst, så blir det säkert ändå goda möjligheter till vintersport.

Med det nya året i antågande så kändes det också som hög tid
att pröva att lämna Lava ensam så länge att vi hinner med en hel danskväll.
Efter promenaden tidigare på dagen borde ju också förutsättningarna vara goda,
så vi lämnade Lava med gott samvete och styrde kosan mot Hägerstensåsen.

Väl där hade dansen redan börjat, och liksom alla tidigare
år (hur många?) så var detta den mest välbesökta av Örjansringens danser under året.
Leif-Billyz spelade som vanligt, och som vanligt var det lekar i pausen.

För min del kändes det att det blivit väldigt litet dansande
detta år, och det dröjde en liten stund innan det kändes som att dansen blev
mer improviserad. Men det kändes väldigt roligt att dansa igen, något som också
gjorde att värmen snabbt steg och det snart uppstod behov av att uppsöka
vattenkranen. Efter fika på pausen hann vi in för en Landskrona och sedvanlig familjevals-schottis,
innan dansen återupptogs.

Efter ytterligare en stunds dansande kändes det dock att dålig
dansträning – eller den tidigare promenaden under dagen? – tog ut sin rätt, och
vi lämnade dansen en liten stund innan den var slut.

Väl hemma igen så mötte Lava vänligt svansviftande, men utan
att verka ha lidit under vår frånvaro. Jippie!

Det härliga vädret år 2013 har följts av en lika fin höst!
Visserligen har temperaturen i Stockholmstrakten någon enstaka gång fallit strax
under noll, men när vi nu är inne i november så är vädret fortfarande angenämt
milt. Går jag tillbaka en bit i tiden kan jag minnas t.ex. en skridskotur vid
denna tid från Sigtuna till Upplands Väsby, via i och för sig ganska bräckliga
isar med landnära åkning. Den turen avslutades på härliga skridskoskär via ån/bäcken
upp mot Upplands Väsby. Något annat år
hade vid denna tid redan skidorna kommit till användning i början av november,
för att inte ställas undan förrän i början av april.

Men inte detta år! Snarare är det fortfarande
septemberstassen som används under skogspromenaderna. Men mörkret är detsamma
som tidigare år, och i Arktis har 2013 inneburit kallt och stormigt sommarväder,
som nu verkar resultera i en liten återhämtning av förlorad is. För egen del har det blivit många härliga
höstpromenader, som jag nu har större möjlighet till genom att jag har tagit ut
tjänstepension. På hemsidan har jag, som kanske några av er redan noterat,
öppnat en frilufts & hundsida där jag avser att berätta litet mer om vad
som tilldrar sig bortom dansgolven. Friluftssidan dock ännu under konstruktion,
och jag söker mig ännu fram till en lämplig utformning.

På dansfronten har vi i höst besökt tre trevliga danser på
Skeppis, dock bara under den första delen av danskvällen. Som vanligt blir väl
själva dansandet där litet lidande av dåligt med utrymme och ett sluttande dansgolv,
men spel- och dansglädjen där kompenserar. Och så i lördags var det då dags för
första höstdansen på plant dansgolv. Vi besökte då Örjansringens dans på
Hägerstensåsen.

Vi var där i god tid innan dansen började, men då var spelmanslaget
för kvällen – Tensta Spelmanslag – redan igång.

Det kändes jättekul men också litet ovant att dansa igen.
Spelmanslaget spelade som vanligt bra. Något jag kom att tänka på under kvällen
var att mazurkan nu börjar bli alltmer ovanlig i gammaldansen. När jag gick på
GDV i Sundbyberg i min ungdom spelades där alltid tre melodier av just
mazurkan, förmodligen för att de dansande tyckte den dansen var så kul. Numer
verkar det som mazurkan nästan är på väg att försvinna. Varför det är så tycker
jag är svårt att förstå. Särskilt kontrastrikt är det att pols, som jag tycker
rytmmässigt liknar mazurkan, och där jag tycker det fungerar bra att dansa pols till mazurkamusik och tvärs om, ändå verkar ha gått i motsatt
riktning i popularitet.

På dansgolvet var det gott om plats, men jag tyckte ändå att
det var hyfsat med besökare, och jämn och bra fördelning mellan damer och
kavaljerer. Jag tror inte det var någon som ville dansa och ändå inte gjorde
det, så länge vi var kvar.

Det var vi i och för sig bara till pausen, det känns som att
vi ännu inte vågar lämna Lava ensam en hel danskväll. Men vi kommer säkert dit
– hon verkade ha klarat sig bra under vår frånvaro.

Sammanfattningsvis blev det en trevlig – om också för vår
del ganska kort – danskväll.

Efter en fantastisk sommar som räckte en bra bit in i
september, så har den senaste tiden hösten etablerat sig på allvar.
Temperaturen som för inte så länge sedan fortfarande låg på tjugo grader
dagtid, är nu bara strax över noll på natten, och kanske cirka tio på dagen.

Lava är nu redan sju månader gammal, hänger med bra på skogspromenader
och går på valpkurs. Eller är det kanske vi som går på valpkurs och Lava följer
med. Gullig och rar och läraktig är hon i alla fall.

Med oktober som knackar på dörren tycker vi det är lagom att
börja pröva att gå på dans och därvid lämna henne ensam. Hon har varit ensam
dagtid drygt två timmar förut vilket verkar ha gått bra. Däremot har hon aldrig
varit ensam kvällstid förrän nu.

Eftersom vi vill pröva oss fram stegvis, och inte vara borta
alltför länge, så har vi tänkt att Skeppis borde kunna fungera bra under denna
introduktionsfas. Det ligger ganska nära, återkommer varje vecka och det går ju
bra att bara stanna bara så länge som vi tror Lava klarar av, med successiv
förlängning av tiden. Så sagt och gjort, efter tidigarelagd kvällspromenad
lämnade vi Lava och begav oss på vår första ”vanliga” dans sedan i april.

När vi ankom till Skeppis fann vi att lokalen omdisponerats
sedan vi sist var där. Nu pågick dans i gamla fiket, vi uppfattade inte om det
var polskeakut eller utlärning av någon polska. Där vi förr bytte skor fanns nu
fiket, och skobyte och klädupphängning hade trängts ihop närmast dörren.

I den vanliga danssalen mötte ett lackerat golv, men annars
verkade allt vara som vanligt där. Inledningsvis spelades sopransax (tror jag),
mest dalapolskor men på slutet också en schottis och en vals. Nästa spelgrupp
bestod av två fioler och en cittra om jag minns rätt, som spelade polskor från
Dalarna och Jämtland. Strax innan vi gick bjöd Maria Spelmanslag upp till dans,
vi dansade två polskor till dem. Vi hade
då varit där knappt en och en halv timme, och tyckte det fick räcka för denna
första kväll med Lava ensam.

Vid hemkomsten hälsade Lava oss välkomna på sitt eget vänliga
sätt, med ett par bjäfs och lugnt svansviftande. Hon hade vad vi förstått
alltså klarat kvällen bra.

Det var mycket roligt att få komma ut och dansa igen, och vi
ska försöka dansa så regelbundet vi kan nu. Inledningsvis på Skeppis, med – i den
mån Lava inte verkar må dåligt av det – successivt förlängd danstid.