Dansgladsbloggen

Dagen inleddes med en vårpromenad i härligt vårväder från Hässelby till Alvik, med blåsippor i mängd och full prakt, och ärmar och byxben uppkavlade.

På kvällen besökte vi Mälarsalen. Sedan gammaldansen försvann från Mälarsalen har våra besök
där i stort sett varit begränsade till de tillfällen då Doktor Krall samtidigt
har spelat. Denna kväll besökte vi dock salen igen för att få dansa till Bengt
Hennings, med förhoppningen att få dansa till bra dansmusik.

Och så blev det bestående intrycket. Bengt Hennings spelar
många gamla fina danslåtar i bra tempo. Det var lagom mycket folk, och blev
inte för trångt.

Uppenbarligen lockar denna musik inte den yngre publiken i
någon större utsträckning. Dansbandet verkar i huvudsak locka en mer mogen
publik. Däremot tycker vi som så ofta förr att det inte ligger något i att de
s.k. moderndansbanden spelar i högre tempo än mogendansbanden. Bengt Hennings
spelade bugg och Elvisrock i väl så högt tempo.

Innan
vi gick hem dansade vi i andra pausen till ”Over the Rainbow” – en långsam
härlig låt från bandets senaste skiva. Med det goda dansutrymmet i pausen blev
det en mycket rörlig och aktiv dans – en härlig avslutning på danskvällen.

Stockholmia
anordnade dans med Boda
Spelmanslag i Bagarmossens Folkets Hus. Stockholmias danser brukar tillhöra
höjdpunkterna under danssäsongen, och denna kväll var inget undantag.

Boda Spelmanslag spelade denna kväll ungefär samma blandning
av musik som vi minns från förr, vilket innebär en härlig blandning av
gammaldans och polskor i ungefär lika delar. Spelmännen verkade inspirerade och
spelglada, och deras musik är verkligen härlig.

Ellika som nyss genomgått ännu en förkylning, tog det litet
lugnare och passade på att fota, här fastnade jag på en bild när jag dansade
med Marianne.

I pausen spelade Ingrid och Kicken Ingels, först till skenet
av några stearinljus med anledning av klimatmanifestationen Earth Hour, sedan
mitt i salen. Också detta inslag var mycket uppskattat.

Dansen var välbesökt, och vi liksom andra tycktes ha roligt.

Efter utflykten med dansbåten var vi ganska trötta, men
ville förstås ändå gärna besöka Sollentuna GDV och deras dans på Rotebro
Dansträff med Westlings. Så efter en enkel måltid tog vi pendeln norrut.

I Rotebro väntade som väntat ett ypperligt dansgolv och dito
dansmusik. Visst tog det inledningsvis
och när man fikat i pausen emot en smula i trötta dansmuskler, men en stunds
dansande skingrade snabbt den känslan.

Det var väl ett måttligt besökarantal, men jag, och jag tror
även övriga besökare, hade roligt och trivdes.

Westlings spelar härlig dansmusik! Visst känns tomrummet
efter Härje fortfarande, vi saknar hans glada kommentarer, spel och sång. Med
saknad minns jag hur det var att dansa när han sjöng Gunnar Wägman.

På något sätt tror jag att både vi dansande och Westlings
själva kände det som de tre nästan var som en liten familj, en oskiljaktig
spelgrupp som tyckte lika mycket om att få komma ut och spela till dans, som vi
dansare tyckte om att dansa till dem.

Nu när Härje inte finns mer så gör ändå Hugo och Britt-Marie
sitt bästa för att musikaliskt fylla ut tomrummet. I pausen hörde jag en
kommentar att det är otroligt att det bara är två som spelar, det låter som de
vore många fler. Och jag kan bara hålla med. Britt-Marie lyckas väldigt väl med
att samtidigt spela både ”kontrabas” och dragspel, och Hugos fiolspel talar för
sig självt.

När dansen sedvanligt avslutades med två underbara hambo så
möttes orkestern av ovationer. Om Scotts
har vunnit Ellikas hjärta så har Westlings sedan länge vunnit mitt.

Tack Hugo och Britt-Marie!

Vi
anlände vid femsnåret och lyssnade en stund på scenframträdanden och ”buskspel”,
innan vi åt mat. Matsalen blev välbesökt, samtliga platser gick så småningom åt.

Mot slutet av maten spelades modern dansmusik, där vi
passade på att dansa några danser.

När gammaldansen började så var den i hörsalen, som hade ett
stumt stengolv som kändes ganska jobbigt att dansa på. Vi kom därför att
mestadels dansa i matsalen, som hade ett mer behagligt trägolv. Där spelades det
huvudsakligen modernt, även enstaka danser med modern vals och tango.

Emellan växlade vi om med att lyssna till olika spelmän, där
bland annat en grupp med Lill-Stickans imponerade.

I hörsalen dansade vi några fina danser till bland annat
Knapphändigt och Lill-Stickans tills benen sade ifrån.

Nordiska Museet började i höstas anordna tedans. Dansen
pågår mellan tre och fem, och i inträdet ingår också te och scones. Musiken
består av jazz, och när vi besökte dansen spelade Phat Pack.

Men vi anlände innan dansen började, och just denna dag hade
man då en liten barndansskola.

Efter denna var det några ungdomar som visade upp några
korta sekvenser från tiodans, innan dansen började.

Nordiska museet ger en stor och mäktig inramning för dansen,
men akustiken är väl inte idealisk. Det blir ett ganska stort eftereko, i
synnerhet när orkestern annonserade musiken mellan låtarna. Trots det så
fungerade det ganska bra, och stengolvet kändes ok att dansa på. Och det te och scones som ingick i priset smakade
ypperligt.

Inklusive promenad till och från Djurgården kändes detta som
en trevlig sysselsättning en lördagseftermiddag.

Efter ett par veckors dansuppehåll besökte vi
Folkmusikhusets dans med Malungs Spelmanslag. Som vanligt inleddes fredagsdansen
med en timmes konsert. Vi kom litet sent och lyssnade till ungefär halva
föreställningen.

Efter ett kortare uppehåll inleddes dansen med några
Malungspolskor. Efter en stund berättade spelmanslaget att man hört att
publiken mest var intresserad av polskor, men att man i annonseringen sett att
det skulle vara polskor och gammaldans. Man frågade publiken om de också skulle
spela gammaldans. De flesta svarade då att det skulle vara polskor.

Och så blev det i huvudsak. Före paus spelades två valser,
en schottis och en hambo, resterande danser var polskor med karaktär från Malung
och Västerdalarna.

Spelmanslaget verkade vara inspirerat och spelade med
inlevelse.

Publiken var ganska talrik. Jag upplevde, som ofta förr på
Skeppis, att dansutrymmet begränsade möjligheterna till mer uttrycksfull dans
vid gammaldansinslagen. De flesta verkade trivas med dansen och musiken, men
för egen del hade vi föredragit en större variation i musikvalet, och gärna med
större inslag av gammaldans.

Vi gick dock vid pausen, och vet därför inte hur resten av kvällen
utvecklade sig.

Föregående helgs krasslighet var tyvärr inte helt
överstånden ännu. Helgen innebar dessutom ett extra svårt val för den
danslystne. I Hallunda anordnade Slagsta Gille sin årliga vinterstämma, medan
Örjansringen bjöd till dans med Westlings Spelmän i Alvik.

Med viss vånda beslöt vi i alla fall att för en gångs skull frångå
våra vanor och avstå från en av Örjansringens danser. I slutändan fick det
avgöra att Hallunda Vinterstämma bara infaller en gång om året.

Så trots bristande dagsform så tog vi tunnelbanan till
Hallunda, dit vi anlände en stund för sex. Där var full fart när vi kom. I stora salen pågick någon slags
dansinstruktion, medan buskspel samtidigt pågick på andra platser.

Kulingarna inledde gammaldansen klockan sex. En halvtimme
senare började polskedansen i den andra danssalen, samtidigt som Bas, Fiol
& Drag tog över i stora salen. Offerdalens Spelmanslag spelade från sju
till åtta. Deras hambo spelades i liknande tempo som var vanligt när jag var
ung, något som tog på krafterna i vårt försvagade skick.

En grupp dansade tidvis gillesdanser. Lyckligtvis är
dansgolvet tillräckligt stort för att ändå medge fri dans för de som föredrar
det.

När vi fikade så lyssnade vi samtidigt på en mindre spelgrupp
– två fioler och ett dragspel – som lågmält spelade polskor och någon vals. Det
lät mycket bra. Över huvud taget frapperas man över hur många duktiga musiker
som sitter och spelar i vrårna. Efter fikat lyssnade vi också på ett par
dragspelare som tillsammans med en kontrabas spelade en härlig marsch.

Som vanligt när vi är på Hallunda tillbringade vi nästan all
tid i salen med gammaldans. Vi besökte dock en kort stund även polskesalen, där
då Maria Spelmanslag spelade. Vi dansade en mycket njutbar Orsapolska, innan vi
återvände till stora salen.

Efter en kort stund var dock våra krafter på upphällningen,
och vi vände hemåt.

Denna helg missade vi en av de danser vi brukar se fram
emot, nämligen Gnestastämman. Det är tråkigt att behöva stanna hemma en sådan
kväll, men att åka är inget alternativ. Det är inte bara det att det kan vara
påfrestande om man inte mår bra, risken är ju dessutom stor att man smittar
andra.

Kan man inte dansa själv så får man nöja sig med att titta
på. En film på TV4 – Take the Lead -fick bli substitut på söndagseftermiddagen.
Fast att titta på dans är en klen
ersättning för att få dansa själv.

Kanske någon av er som läser detta var på Gnestastämman?
Skriv i så fall gärna någon kommentar och
berätta hur det var.