Dansgladsbloggen

Årets första besök för vår del på Gröna Lund sammanföll med
fint väder denna onsdag före midsommarafton. Vi började med att inhandla ett
danskort för sommaren, som trots 50 % prishöjning fortfarande känns mycket
prisvärt. I år behöver man inte heller kontrollera om det är någon konsert
innan man går på dans, kortet medger entré även då.

Innan dess hade vi åkt Djurgårdsfärjan från Slussen, och
konstaterat att Waxholmsbolaget, med 33 %
prishöjning (för de som ej har periodkort), gör sitt bästa för att aktivt stötta
Riksbanken med att hålla deflationsspöket borta. Förra året kostade en enkel
resa 30:-, i år 40:-. Tur- och returresa två kvällar med Djurgårdsfärjan kostar
alltså mer än alla sommarens danser på Gröna Lund. Jag tycker det är dyrt för en så kort båtresa.
Men man kan ju åka buss och tunnelbana i stället, eller gå om man inte bor
alltför långt bort.

När vi kom fram till dansbanan kunde vi konstatera att vi
inte var de enda som ville besöka dansen. Claes Lövgrens verkade vara inspirerade,
och dansgolvet var fullt av dansande. I början gick det väl hyfsat att dansa,
men efter någon timme var det i synnerhet på bugg-danserna så trångt att man
även om man höll sig så stilla som möjligt och dansade med minsta möjliga
utrymme, så fick man regelbundet knuffar från olika håll. På foxtroten var det
litet bättre, men sällan möjligt att dansa aktivt.

Jag tycker Claes Lövgrens spelade riktigt bra, men upplevde
det som sagt litet väl trångt för att till fullo kunna njuta av dansen.

Precis före paus spelade orkestern litet gammaldans – en (enkel)
schottis, hambo och pariserpolka. Det blev kvällens roligaste dans för vår del.

Vi prövade sedan att dansa även till pausmusiken, men tyckte
att efter ett par låtar blev det trångt att dansa även då. Så vi avslutade där,
och vet därför inte hur resten av danskvällen utvecklade sig.

Vi tog en liten söndagspromenad till Skansen och ”I afton
Taube” med Mysingen och Taubesällskapet.

Evenemanget inleddes med spel och sång till dans.
Naturligtvis blev det många valser, men också några tango, foxtrot, hambo och
schottis. Det var bara ett fåtal par som dansade. Dansgolvet var ganska trögt,
det har väl inte polerats av dansande skosulor efter vintern ännu.

Sedan följde en stunds underhållning med Taubekören. Det
fanns en bänk på insidan av väggen på Galejan där man kunde sitta. Det var
riktigt trevligt att lyssna på dem medan medhavt kaffe intogs.

Efter framträdandet avslutades evenemanget med ytterligare
ungefär fyrtiofem minuters dans.

Efter de tidigare danserna denna helg kändes det naturligt
att under promenaden tillbaka summera och jämföra de tre danserna. Det var ju
tre evenemang med helt olika karaktär. Vi konstaterade att kvällen hade varit både
trevlig och rolig, och stod sig väl i konkurrensen. Delvis berodde det väl på att det alltid
känns mer omväxlande när kvällen också erbjuder gammaldans, men också på de
många trevliga melodierna som det går så bra att sjunga med i.

Så vi får väl säga att kvällens dans kunde beskrivas som pricken
över i.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

Det känns som ett privilegium att få tillfälle att dansa på
Blå Hallen i Stadshuset. Lokalen är vacker
och ståtlig, den mäktiga takhöjden gör att luften alltid känns fräsch, och
trots att det är stengolv så går det mycket bra att dansa på det. Möjligen skulle
man kunna tycka att alla stenväggar ger ett oönskat eko i ljudet, men lokalens
skönhet uppväger i så fall flerfalt den olägenheten.

På nationaldagen i år fick alla danslystna i
Stockholmstrakten ett utomordentligt privilegium – gratis dans till Leif
Kronlunds Orkester med två sångare och gästartist Siw Malmkvist. Om det berodde på att en del hellre såg
Sverige förlora i fotboll denna dag, andra konkurrerande aktiviteter eller
dålig annonsering vet jag inte, men det känns konstigt att inte fler danssugna
utnyttjade denna utomordentliga förmån. En dansbekant där berättade i alla fall
att det berodde enbart på Dansglädjes danskalender att han blivit medveten om
arrangemanget.

När vi anlände strax efter klockan sju höll just Leif
Kronlunds Orkester på att bemanna scenen. De spelade sedan fram till midnatt i
fyrtiofemminuterspass med en kvarts paus mellan varje pass.

Både denna gång och förra gången vi var på dans på
Stockholms 750-årsjubileum i samma lokal och med samma orkester, så spelade
orkestern utomordentlig dansmusik. Kanske är det subjektivt, men jag upplever
dansmusiken som mycket bättre vid dessa tillfällen än om jag jämför Leif
Kronlunds med Skansens Storband på Galejan. Kvällens repertoar bestod av modern musik
av flera inriktningar – Frank Sinatra, jazz, rock’n’roll, latin, soul,
schlagers från 50-talet med mera.

Som på förra dansen i Blå Hallen var det enda jag saknade någon
wienervals. Kanske beror det på att Leif Kronlunds Orkester inte kan spela
sådan musik?

Det kändes som inga mödor hade sparats från arrangörens sida
för att göra tillställningen trevlig. Bord med vattenkannor och plastmuggar var
uppställt vid dansgolvet och vatten fylldes regelbundet på, borden utanför
Gyllene Salen var vackert dukade med vita linnedukar och blommor med svenska
flaggor i, och längs pelarna runt salen målade strålkastare flaggans färger, varannan
blå och varannan gul. Till och med garderoben var gratis, för fika och andra
förfriskningar fick man förstås betala, men priserna var på intet sätt
anmärkningsvärda.

Siw Malmkvist sjöng under ett fyrtiofemminuterspass, till stor
del gamla schlagers, som var kul att dansa till.

Vid det tillfället fanns en stående publik framför scenen
som gjorde det svårare att passera scenen när man dansade, men vid övriga
tillfällen fanns det gott om plats på hela dansgolvet. Efter Siw Malmkvist
framträdande försvann en del av publiken, vilket gjorde att de sista två passen
hade en tunnare publik. Men musiken var oförändrat bra fram till sista låten.

Jag vet inte vem man ska tacka, men hur som helst: Stort
tack för ett härligt dansarrangemang och en fin upplevelse!

Efter slutförd grundkurs i Balboa på Chicago har vi fortsatt
med Balboa nybörjarmedel/medel. Hittills hade vi dock bara praktiserat dansen
vid ett par gammaldanstillfällen, vi har funnit snoans tempo lagom avpassat för
dansen. Men denna kväll var det Bix Ballroom på Kulturhuset, med fri entré och dj.
VI tyckte det kunde passa bra med en kvällspromenad och att pröva våra
balboavingar till jazzmusik.

Dansen var vid World Café, och solen genom fönstren gjorde
att jag tidvis knappt kunde se den jag dansade med. Det tog förstås inte lång
stund innan vi övat allt vi lärt oss dittills ett antal gånger, så vi passade
också på att dansa ett par Lindy-danser och en foxtrot. Med vår nuvarande
kunskapsnivå känns de senare danserna fortfarande roligare, troligen för att vi
har en större repertoar i de danserna. Men det kändes ändå bra att få tillfälle
att pröva balboan till olika tempon. Vi försökte oss också på att dansa balboa
till en av de snabbare låtarna, och i det tempot var det en fullt tillräcklig
utmaning att dansa grundstegen.

Visserligen blev dansen för mig mer av dansövning än dans,
men det är ju inget fel på att öva. Blir det lämpliga tillfällen kommer vi nog
att besöka Bix Ballroom flera gånger.

Nu har vi kommit fram till sköna maj, träden skiftar i ljust
gröna färger och trädkronorna blir allt tätare. Gräset övergår från
fjolårsbrunt till saftigt grönt, och vårblommorna prunkar. Vitsippsbackarna
lyser, gullvivorna är mer diskreta men ändå lätta att få se, och
liljekonvaljernas och blåbärens blomknoppar förebådar sommaren.

I denna brytningstid brukar innedanser på helger vara ett
osäkert kort – sommarstugor lockar somliga, skogspromenader andra. Fast för oss
lockar Westlings på härligt dansgolv lika mycket, och vandringar i skogen
går utmärkt att kombinera med kvällsdanser.

Visst märktes det på Örjansringens dans att maj inte lockar
den största danspubliken till innedanser, men vi som besökte dansen blev inte
besvikna. Inledningsvis var golvet aningen trögt, men efter ett par danser var
golvet lika bra som det brukar.

Den två man starka spelgruppen Westlings är alltid lika
härliga att dansa till, och det verkar som nöjet är ömsesidigt. Jag tycker att
även denna gång Örjansringen och Westlings bjöd på en mycket trevlig och
förnöjsam danskväll.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, så det är väl
lika bra att bilderna får berätta.

<!–
WriteFlash(' ‘);
//–>

För att visa video på hela skärmen, välj helskärmssymbolen nere till höger i filmrutan, eller högerklicka i videon och välj fullskärm

Vårsolen har värmt sista tiden, och blå- och vitsippor
blommar i backarna. Vintersäsongen går mot sitt slut, och det gäller också för
dansaktiviteterna.

För Sollentuna GDF:s del inföll sista fredagsdansen 17:e
april, och Skarvarna spelade. Vi passade
på att besöka dansen, som vanligt ditlockade av det fina dansgolvet, men också
av orkestern.

Dansen hade cirka 90 besökare. Vi råkade höra åtminstone ett par besökare i samband
med pausfikat som inte hade varit där på många år.

Skarvarna spelade som vanligt mycket trevlig dansmusik.
Denna orkester är enligt vår mening en av de som lyckas riktigt bra med att
spela bra både gammaldans och modern dans, något som gör att vi gärna besöker
danser där de spelar.

Skarvarna har inte sitt namn för ro skull – de lappar ihop
skarven mellan våren och sommaren genom att inte bara avsluta i Rotebro, utan
också inleda sommardansen i Ulvsättra loge tisdagen den 12:e maj.

Det var tre år sedan vi senast besökte en tisdagsdans i
Hallunda. Denna tisdag direkt efter påsk var dock balboakursen inställd, så då
tyckte vi det kunde passa bra med ett besök.

Väl där fann vi en överfull parkeringsplats, och hamnade i
en kö till entrékassan. Inne i danslokalen var samtliga bord och stolar
utflyttade och hela golvytan utnyttjades för dans. Till och med om man stod
tryckt mot väggen var man nästan i vägen, utom vid ingången längst bak.

Dansordningen var densamma som vi var där senast – två
moderna en gammal före paus, tre moderna en gammal efter. Orkestern var
förstärkt med en dragspelare under gammaldansen – en bekant trodde att det var
sångerskan Ericas far. Erica spelade också dragspel under gammaldansen.

Orkestern gav ett mycket trevligt intryck, med god kontakt
med danspubliken och bra musik. I
kombination med den trevliga danslokalen är det inte konstigt att dansen fick
många besökare.

Hasse Svedberg berättade att det i år var femtonde gången i
rad som de spelade på Örjansringens skärtorsdagsdans i Alvik. Sannolikt har vi
varit där alla femton gångerna.

Så hur känns det för oss nu då efter femton år. Börjar vi tröttna?

Svaret är enkelt: Nej, absolut inte! Gårdagens dans var tvärsom
mycket rolig och trevlig. Och jag tror att både Hasse Svedbergs och alla i
danspubliken tyckte likadant.

Dansen började först klockan 20, på grund av att det fanns
andra dansaktiviteter i Brommasalen innan dess. Den något senare tidpunkten
verkade fungera lika bra.

Som brukligt när Hasse Svedbergs spelar i Alvik så blev det
mest gammaldans, men också med några inslag av modern dans – med inslag av
argentinsk, finsk och svensk tango, och några moderna låtar i varierande tempo.
Och det verkade inte vara bara jag som uppskattade dessa inslag.

Vi testade också våra nyförvärvade kunskaper i balboa i en
snoa, vilket visade sig passa mycket bra. Fast de turer vi lärt oss hittills
känns otillräckliga, det tog inte lång stund innan vi dansat allt vi lärt oss
och litet till.

Sammanfattningsvis blev skärtorsdagsaftonen i Alvik – igen –
en mycket trevlig dansupplevelse.

Vi passar också på att önska alla dansare en fortsatt glad
påsk!