Det känns som ett privilegium att få tillfälle att dansa på
Blå Hallen i Stadshuset. Lokalen är vacker
och ståtlig, den mäktiga takhöjden gör att luften alltid känns fräsch, och
trots att det är stengolv så går det mycket bra att dansa på det. Möjligen skulle
man kunna tycka att alla stenväggar ger ett oönskat eko i ljudet, men lokalens
skönhet uppväger i så fall flerfalt den olägenheten.
På nationaldagen i år fick alla danslystna i
Stockholmstrakten ett utomordentligt privilegium – gratis dans till Leif
Kronlunds Orkester med två sångare och gästartist Siw Malmkvist. Om det berodde på att en del hellre såg
Sverige förlora i fotboll denna dag, andra konkurrerande aktiviteter eller
dålig annonsering vet jag inte, men det känns konstigt att inte fler danssugna
utnyttjade denna utomordentliga förmån. En dansbekant där berättade i alla fall
att det berodde enbart på Dansglädjes danskalender att han blivit medveten om
arrangemanget.
När vi anlände strax efter klockan sju höll just Leif
Kronlunds Orkester på att bemanna scenen. De spelade sedan fram till midnatt i
fyrtiofemminuterspass med en kvarts paus mellan varje pass.
Både denna gång och förra gången vi var på dans på
Stockholms 750-årsjubileum i samma lokal och med samma orkester, så spelade
orkestern utomordentlig dansmusik. Kanske är det subjektivt, men jag upplever
dansmusiken som mycket bättre vid dessa tillfällen än om jag jämför Leif
Kronlunds med Skansens Storband på Galejan. Kvällens repertoar bestod av modern musik
av flera inriktningar – Frank Sinatra, jazz, rock’n’roll, latin, soul,
schlagers från 50-talet med mera.
Som på förra dansen i Blå Hallen var det enda jag saknade någon
wienervals. Kanske beror det på att Leif Kronlunds Orkester inte kan spela
sådan musik?
Det kändes som inga mödor hade sparats från arrangörens sida
för att göra tillställningen trevlig. Bord med vattenkannor och plastmuggar var
uppställt vid dansgolvet och vatten fylldes regelbundet på, borden utanför
Gyllene Salen var vackert dukade med vita linnedukar och blommor med svenska
flaggor i, och längs pelarna runt salen målade strålkastare flaggans färger, varannan
blå och varannan gul. Till och med garderoben var gratis, för fika och andra
förfriskningar fick man förstås betala, men priserna var på intet sätt
anmärkningsvärda.
Siw Malmkvist sjöng under ett fyrtiofemminuterspass, till stor
del gamla schlagers, som var kul att dansa till.
Vid det tillfället fanns en stående publik framför scenen
som gjorde det svårare att passera scenen när man dansade, men vid övriga
tillfällen fanns det gott om plats på hela dansgolvet. Efter Siw Malmkvist
framträdande försvann en del av publiken, vilket gjorde att de sista två passen
hade en tunnare publik. Men musiken var oförändrat bra fram till sista låten.
Jag vet inte vem man ska tacka, men hur som helst: Stort
tack för ett härligt dansarrangemang och en fin upplevelse!
