Sommaren är slut, oktober är här och hösten har kommit en
bra bit på väg. Så även i Arktis, där
(tror jag) för första gången i modern tid nordväst- och nordpostpassagen varit
öppna samtidigt. Trots det klarade sig isen något bättre än 2007, med den
tredje sämsta sommaren sett ur isbjörnars och andra arktiska livsformers
synpunkt.
För vår del kändes det efter ett lååångt dansuppehåll roligt
att på nytt vara på väg till en dans. Denna gång till fots i en visserligen
mörk men härligt klar och frisk höstkväll. Vi var på väg mot Musikmuseet, där
RFOD och Stallet i samarbete med Musikmuseet anordnade dans till Hoven Droven.
Nu är förstås åtminstone jag litet för musikkonservativ för
att till fullo kunna njuta av dånande trummor mot trumhinnorna, åtminstone när
det handlar om folkmusik, så jag förväntade mig nog inte en dansmusik som
skulle ge toppinspiration. Men å andra sidan trodde vi att detta skulle vara en
folkmusik som tilltalade en yngre publik, så vi hoppades få se en del yngre
dansande på golvet som kompensation.
När vi kom till Musikmuseet var klockan kvart i åtta, och om
det hade varit en dansworkshop innan så var den i vart fall slut när vi hade
bytt om. Vi hade förväntat oss att få börja dansa klockan åtta, men det stod
omedelbart klart för oss när vi kom in i danssalen att det skulle bli konsert
först. Vi tyckte det var synd, hade vi vetat det innan är det väl tveksamt om
vi hade gått. Det var bara att bänka sig och försöka göra det bekvämt för sig.
Konserten kom i gång en stund efter klockan åtta, och det
blev strax uppenbart att båda förväntningarna för kvällen skulle bli infriade.
Musiken var, åtminstone för mig och där jag satt, alltför högljudd och fylld av
ekon. Det gällde åtminstone trumsetet, som tidvis gjorde att det var svårt att
urskilja att det var någon mer som spelade. Jag fann dock att om jag höll för
båda öronen så blev upplevelsen bättre, trumsetet dämpades och åtminstone
saxofonen gick igenom bättre.
Men
ska man se det positivt så tycker jag det var något bättre balans mellan
instrumenten på några låtar.
Inför konserten sades att det var tillåtet att dansa i bakre
delen av lokalen för de som så önskade. Och det var hela tiden ett antal
dansande, i huvudsak en yngre danspublik. Musiken gick mest i schottistempo,
men med ett inslag i snabbare polkatempo, samt ett par valser. Mot slutet av
konserten dansade vi ett par låtar, en segla till en långsammare vals samt en
schottis.
Konserten varade drygt en timme. Därefter blev det en ganska
lång paus, då – irriterande tyckte jag – det var inspelad musik som skapade en
obehaglig ljudmatta i bakgrunden, för otydlig för att kunna dansa till, och för
stark för att man skulle kunna vila öronen.
Ungefär kvart i tio framträdde delar av Hoven Droven men
utan trummis, och spelade en knapp halvtimme gammaldans. Vi uppskattade nog den
stunden mest, de körde en dans av alla gammaldanser, och dessutom en pols.
Därefter blev det en stunds paus igen. I början var det
skönt att få svalna och dricka litet vatten, men sedan kändes det litet segt
igen innan dansen kom igång. Men ganska snart kom i alla fall Hoven Droven
igång igen med dansmusiken. Som väntat blev musiken något enklare att dansa
till då, men ändå med ungefär samma ljudbild som tidigare. Så länge vi var kvar
var det ungefär samma sammansättning av musiken som tidigare. Vi lyckades dansa
oss ordentligt varma, och även på någon polska erinra oss vår Museipolska från
förra besöket. Det visade sig att vi kom ihåg den, och epitetet ”Snurrig-i-bollen-polskan”
var adekvat även denna gång. Jag tycker det är en trevlig polskevariant.
Vid elvasnåret, då dansen ännu var ung, tyckte vi det var
lagom att anträda hemfärden, som också blev en fin promenad under klar
stjärnhimmel. På något sätt tyckte jag kvällen var en trevlig och minnesvärd
dans, som mötte förväntningarna, bortsett från att den började alldeles för
sent. Det var mycket roligt att få se en också yngre generation som
uppenbarligen tyckte om att dansa till folkmusik, och vi hade dessutom fått
dansa litet själva.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
