Dansgladsbloggen

När vi anlände med pendeltåget till Handen mötte oss ett
vackert snölandskap. Även om man inte därifrån kan bedöma snödjupet i skogen,
så kändes det som att det är hög tid att plocka fram laggen och vallaburkarna.

Årets stämma avhölls liksom de tidigare på Quality Winn Hotel.
Arrangörer var som vanligt Haningemusikanterna och Sveriges Dragspelares
Riksförbund. Vi möttes av musik från alla hörn när vi kom in, trots att
samtidigt många höll på att äta julbord. I både stora och lilla salen hade
dansen redan kommit i gång.

Efter att ha gått en liten runda och lyssnat in de
som buskspelade, började vi att dansa en stund i stora salen med Russindalens
Spelmän. Det verkade som att några av
dem kom direkt från julbordet…

Därefter tog vi också en liten dansrunda till Örjans, som
spelade modern dansmusik. När de slutade återgick vi till stora salen en stund,
där Uppsala DK tagit över.

Åter till lilla salen verkade det som man satt ihop
en tillfällig orkester tror vi, enligt programmet skulle Haningebandet ha
spelat där.

Efter fika och en stunds vila återgick vi till lilla
dansrummet när Tord Steens Orkester började spela. Vi minns ju dem från förra
gången vi var på Haningestämman för två år sedan. De hade denna gång en litet
annorlunda repertoar, med klassiska moderna danslåtar blandat med litet mer
jazzinspirerad musik. De gammaldansinslag vi minns från föregående besök
uteblev denna gång, kanske avsiktligt med tanke på att Lill-Stickans skulle spela efteråt. Det var i alla fall lika roligt att dansa till dem, och också mysigt
att sitta och lyssna när orken tröt.

Nästa orkester på scenen var Lill-Stickans, och nu blev det
i stället desto mer gammaldans. Under en timme spelade de gammaldans, med
undantag för ett inslag med ett par polskor. Vi uppskattade även denna orkester
mycket.

Härnäst på scen var Bröderna Trück, och med dem följde en hel del lyssnande publik. Vi såg med
litet spänning fram mot att få dansa till dem, då vi tidigare under kvällen
lyssnat litet till deras buskspel, då de bland annat framfört melodier som
jag förknippar med Alice Babs, i mycket friskt swingtempo.

Vi hade trott att
timmen skulle bli ett utmärkt tillfälle att träna hjärta och kondition. Det
visade sig dock när de började spela att de hade anpassat låtvalet för dansen.

Vi missade sista minuterna av deras framträdande då vi ville passa pendeltåget
tillbaka, men så länge vi var kvar så bestod musiken av foxtrot och litet
swinginspirerande musik i dansvänligt tempo. Det blev även några inslag av
gammaldans under detta pass. Vi fick tillfälle att dansa både foxtrot, bugg,
jive, lindy, balboa, schottis och vals.

När vi tog på oss kläderna vid elvasnåret, fem timmar efter det vi anlände, så pågick ännu
buskspelet med full kraft. Jag reflekterade att så långt jag hört så
innehöll stämman mycket gammaldans och klassiskt modern dansmusik av många duktiga
musiker, en smula allsång och polskor, men tyvärr egentligen ingen tango. ”Bara
för det” så blev de sista tonerna som klingade i våra öron när vi gick ut i
vinternatten tangomusik.

Vi tillbringade ett par veckors höstsemester i andra halvan
av november i San Agustin på Gran Canaria. Det var vårt första besök på ön, och
som vanligt på höstsemestern tänkte vi mest vandra, men gärna om möjligt blanda
med litet sol, bad och läsning också.

Väderkontrasten mot Sverige blev stor. Där nere låg temperaturen
oftast på 25 grader eller mer, och föll nog sällan under 20 på natten, medan de rapporter
vi fick från Sverige talade om snö, trafikproblem och åtskilliga minusgrader.

Vi fick dock också uppleva ett oväder med åska, som påstods
vara det värsta på många år. Åskan inleddes mer sporadiskt dagtid när vi var
uppe i bergen, men övergick sedan i konstant åska och kraftigt regn på kvällen,
och tog slut först morgonen därpå.

Där vi bodde i San Agustin hörde vi varje kväll svagt musik
utifrån, som lät misstänkt lik dansmusik. Så småningom undersökte vi
naturligtvis varifrån den kom. Det visade sig vara en snackbar tillhörande ett
hotell, nere vid havet helt nära där vi höll till, som kvällstid omvandlades
till ett litet dansgolv med bar.

Vi hade inte tagit några dansskor med, men lockades ändå ut
på dansgolvet. Denna gång hade vi sandaler med gummisula, som klistrade sig
fast i stengolvet på ett sätt som begränsade dansen ordentligt. Trots det blev
det några kul danser, som gjorde oss ordentligt varma. Vi tyckte det var kul att dansmusiken, som
producerades av en tvåmannaorkester, var en fin blandning av bugg, foxtrot, jive,
vals och latinamerikanskt.

Vi gick ner vid ett senare tillfälle också, och blev då
inviterade av ett par från Tyskland som såg att vi intresserat tittade på. Så
det blev litet mer dans, men denna gång tog vi av oss och dansade i
strumplästen, och då gick det mycket bättre. Denna gång blev det en trevlig
dansstund. Utöver tidigare danser blev det denna gång även en stilla vals.

Det tyska paret var mycket vänliga och intresserade, och bjöd
oss till sitt bord och på valfri drink (blev coca cola). Språkbarriären var
dock stor. Skoltyskan har hamnat långt bak i minnet för mig, och de kunde inte någon
engelska alls. Vi utböt ändå några danserfarenheter.

Vi har även tidigare på Madeira när vi besökt någon bar på
kvällen, upplevt några korta men fina dansstunder. Mitt intryck från GC är att
möjligheterna till dans är större där, även om vi denna gång, utan dansskor och
med begränsad tid, inte gjorde några försök att utforska dem.

Så här i mitten på november märks det verkligen att vår del
av jorden hamnar mer och mer i skugga. Dagarna blir allt kortare, och även mitt
på dagen krävs klar himmel för att det ska bli riktigt ljust. Ännu går det väl
an, men det känns att midvinterdunklet inte är långt borta.

Men med litet tur kan det ju bli härligt vit skidsnö som gör
både dagar och nätter ljusare. Jag drar mig till minnes en jultur för länge
sedan, vi hade startat i Vålådalen och via Lunndörren, Vålåstugan, Gåsen och Sylarna
tagit oss till Blåhammaren. När vi från Blåhammaren skulle ner mot Storlien och
ta ett tåg mitt på dagen från Storlien, så var vi tvungna att starta tidigare än
vanligt. Det var kolmörkt och dimmigt, vi såg knappt handen framför ögonen när
vi plogade i den branta backen utförs. Jag minns vi var väldigt noga med att
hålla oss nära varandra, så ingen skulle komma bort. Så plötsligt bröt vi
igenom molnen, och kom ut i magisk vackert månskensljus på fjället. Det var en
fantastisk upplevelse att fortsätta skidfärden ner mot Rundhögen.

Så snö och månsken kan förvandla natten till dag.

Just denna dag var vi bjudna på födelsedagskalas hos
en av mina systrar på eftermiddagen. Så när vi anlände till dansen i Alvik var
vi både mätta och lagom dästa, gäspmusklerna fick sin träning. Men när det två
man starka spelmanslaget började spela så slutade den träningen, och de vanliga
dansmusklerna fick i stället ta över.

Som alltid dröjde det inte lång stund innan det var dags att
torka svetten ur pannan. Det blev som så ofta förr en trevlig dans. Fördelningen
mellan damer och kavaljerer var också bra, jag tror/hoppas att alla som ville
fick dansa så mycket de ville. Det var rätt bra med folk fram till paus, fast efter
paus tunnade det ut en del.

Det var glädjande att se att Westlings fortfarande är i form.

Det var nu mer än två år sedan vi senast var på en
söndagsdans med Folkmusikhuset på Skeppsholmsgården. Vi har visserligen efter
det varit på ett par konsert- och danskvällar, men söndagsdanserna har vi som
sagt inte besökt. Orsaken var att det i medlemsbladet uppstod en diskussion
kring musikgenrer, som vi kände att vi inte själva ville delta i. Vi brukar själva
oftast föredra att musikerna får spela det de själva känner för, och om det därmed
blir en variationsrikedom så tycker vi att det oftast gör dansen ännu roligare.

Men nu hade det gått så pass lång tid att vi tyckte det kunde
vara en god idé att gå dit igen, och se hur det kändes. Och det visade sig vara
en mycket god idé.

Vi anlände ungefär klockan halv åtta, och då visade det sig
att entréhallen var överfull. Jag tror det kanske pågick någon ombyggnad eller
så av fiket, i vart fall var fiket utflyttat till entrén, och det blev trångt
för kläderna.

Uppe i danssalen pågick som väntat dansträningen, det stod Bingsjöpolska
på programmet. Vi anslöt oss och deltog till klockan åtta, då som vanligt dans
till spellista började.

Första gänget tyckte vi spelade väldigt omväxlande och rolig
dansmusik, med bara en låt för varje dans, och ofta ganska korta låtar också.
Det gjorde att det blev omväxlande, med en jättetrevlig blandning av
gammaldans, foxtrot och tango. Det var full fart under denna halvtimme, och vi
blev ordentligt varma.

Därefter vidtog spel till en fiol, samma spelman som hade
spelat polskorna under träningen. Han spelade vårdad och fin musik, med en
blandning mellan polskor och gammaldans.

Nästa gäng på programmet var Sonus. Med saxar, blockflöjter
och någon slags trumma blev det en helt annorlunda tonklang och musik, men det
var också medryckande och roligt.

Det blev ett par mycket trevliga och roliga timmar, med mycket
dans. Det känns som att vi gärna går dit igen.

Det känns som den här hösten har gått fort, kylan har kommit
tidigt. Det första snöfallet med åtföljande halka inträffade i veckan. Bland
annat Värmdö och skärgården fick så pass mycket snö att det blev ett litet snötäcke.

Men det stör ju inte alls om man vill gå ut och dansa, vi
passade på att besöka Sollentuna GDF:s gammeldans i Rotebro. Leif-Billyz stod
denna gång för musiken.

Besökarantalet var måttligt, vilket på det fina dansgolvet
innebar att det fanns god plats för var och en att dansa, möjligen med undantag
av när polkor spelades. Jessica-polkan har fått åtskilliga anhängare. Den dansen har
ett rörelsemönster som medför att dansen stannar upp, och inte går så bra att kombinera med andra polkavarianter där man hela tiden rör sig framåt.

När jag började dansa har jag för mig att den dansen sågs med oblida ögon av den orsaken, exempelvis på Skansen. Men på senare tid har den
som sagt blivit vanligare. Fast denna kväll, och oftast annars också, fanns/finns
det tillräckligt med plats på dansgolvet för att rymma alla smaker och dansstilar.

Leif-Billyz spelade denna kväll inga polskor, utan höll sig
till gammaldansen, med ett inslag av familjevals. Det var som vanligt kaffepaus
med fika och hembakat bröd, som ingick i den redan i sig måttliga entréavgiften.
När dansen slutade klockan 10 var det mer folk på dansgolvet än när dansen
började. Leif-Billyz fick ljudliga och taktfasta applåder som lockade fram ett
extranummer.

På Örjansringens första dans i Alvik spelade Russindalens
Spelmän. Golvet var denna gång halt och fint redan från första dansen, och det
kändes kul att åter få dansa gammaldans. Russindalens spelade som vi minns dem
från tidigare, bra gammaldans och också emellanåt några polskor.

Det blev en trevlig danskväll, som Örjansringens danser
brukar vara. Det kändes i kroppen efteråt att det blivit mindre dans på sista
tiden.

Sommaren är slut, oktober är här och hösten har kommit en
bra bit på väg. Så även i Arktis, där
(tror jag) för första gången i modern tid nordväst- och nordpostpassagen varit
öppna samtidigt. Trots det klarade sig isen något bättre än 2007, med den
tredje sämsta sommaren sett ur isbjörnars och andra arktiska livsformers
synpunkt.

För vår del kändes det efter ett lååångt dansuppehåll roligt
att på nytt vara på väg till en dans. Denna gång till fots i en visserligen
mörk men härligt klar och frisk höstkväll. Vi var på väg mot Musikmuseet, där
RFOD och Stallet i samarbete med Musikmuseet anordnade dans till Hoven Droven.

Nu är förstås åtminstone jag litet för musikkonservativ för
att till fullo kunna njuta av dånande trummor mot trumhinnorna, åtminstone när
det handlar om folkmusik, så jag förväntade mig nog inte en dansmusik som
skulle ge toppinspiration. Men å andra sidan trodde vi att detta skulle vara en
folkmusik som tilltalade en yngre publik, så vi hoppades få se en del yngre
dansande på golvet som kompensation.

När vi kom till Musikmuseet var klockan kvart i åtta, och om
det hade varit en dansworkshop innan så var den i vart fall slut när vi hade
bytt om. Vi hade förväntat oss att få börja dansa klockan åtta, men det stod
omedelbart klart för oss när vi kom in i danssalen att det skulle bli konsert
först. Vi tyckte det var synd, hade vi vetat det innan är det väl tveksamt om
vi hade gått. Det var bara att bänka sig och försöka göra det bekvämt för sig.

Konserten kom i gång en stund efter klockan åtta, och det
blev strax uppenbart att båda förväntningarna för kvällen skulle bli infriade.
Musiken var, åtminstone för mig och där jag satt, alltför högljudd och fylld av
ekon. Det gällde åtminstone trumsetet, som tidvis gjorde att det var svårt att
urskilja att det var någon mer som spelade. Jag fann dock att om jag höll för
båda öronen så blev upplevelsen bättre, trumsetet dämpades och åtminstone
saxofonen gick igenom bättre.

Men
ska man se det positivt så tycker jag det var något bättre balans mellan
instrumenten på några låtar.

Inför konserten sades att det var tillåtet att dansa i bakre
delen av lokalen för de som så önskade. Och det var hela tiden ett antal
dansande, i huvudsak en yngre danspublik. Musiken gick mest i schottistempo,
men med ett inslag i snabbare polkatempo, samt ett par valser. Mot slutet av
konserten dansade vi ett par låtar, en segla till en långsammare vals samt en
schottis.

Konserten varade drygt en timme. Därefter blev det en ganska
lång paus, då – irriterande tyckte jag – det var inspelad musik som skapade en
obehaglig ljudmatta i bakgrunden, för otydlig för att kunna dansa till, och för
stark för att man skulle kunna vila öronen.

Ungefär kvart i tio framträdde delar av Hoven Droven men
utan trummis, och spelade en knapp halvtimme gammaldans. Vi uppskattade nog den
stunden mest, de körde en dans av alla gammaldanser, och dessutom en pols.

Därefter blev det en stunds paus igen. I början var det
skönt att få svalna och dricka litet vatten, men sedan kändes det litet segt
igen innan dansen kom igång. Men ganska snart kom i alla fall Hoven Droven
igång igen med dansmusiken. Som väntat blev musiken något enklare att dansa
till då, men ändå med ungefär samma ljudbild som tidigare. Så länge vi var kvar
var det ungefär samma sammansättning av musiken som tidigare. Vi lyckades dansa
oss ordentligt varma, och även på någon polska erinra oss vår Museipolska från
förra besöket. Det visade sig att vi kom ihåg den, och epitetet ”Snurrig-i-bollen-polskan”
var adekvat även denna gång. Jag tycker det är en trevlig polskevariant.

Vid elvasnåret, då dansen ännu var ung, tyckte vi det var
lagom att anträda hemfärden, som också blev en fin promenad under klar
stjärnhimmel. På något sätt tyckte jag kvällen var en trevlig och minnesvärd
dans, som mötte förväntningarna, bortsett från att den började alldeles för
sent. Det var mycket roligt att få se en också yngre generation som
uppenbarligen tyckte om att dansa till folkmusik, och vi hade dessutom fått
dansa litet själva.

Vi har nu avslutat vår sommarsemester – en period med mestadels
fantastiskt väder. När vi började jobba så verkade vädret bli mer regnigt mot
tidigare, men då det var dags för onsdagsdansen på Skansen var det ändå torrt,
om också med en del tunga moln.

När vi anlände till Skansen var redan Stockholms Spelmanslag
i full gång. Scenen där de spelade var fullpackad med spelmän, betydligt
rymligare var det på dansgolvet.

Det kändes riktigt roligt att på nytt ”lufta sina lurviga”.
Glidet på dansgolvet var ganska bra, och utrymmet fullt tillräckligt för en fri
dans.

Spelmanslaget spelade mestadels gammaldans, men med ett par
boda- och bingsjöpolskor under den tid vi var där.

På hemfärden märktes att de sommarljusa kvällarna är över
för detta år.

Kameran blev kvar på sommarstället, så bilderna uteblir
denna gång.