Så här i mitten på november märks det verkligen att vår del
av jorden hamnar mer och mer i skugga. Dagarna blir allt kortare, och även mitt
på dagen krävs klar himmel för att det ska bli riktigt ljust. Ännu går det väl
an, men det känns att midvinterdunklet inte är långt borta.
Men med litet tur kan det ju bli härligt vit skidsnö som gör
både dagar och nätter ljusare. Jag drar mig till minnes en jultur för länge
sedan, vi hade startat i Vålådalen och via Lunndörren, Vålåstugan, Gåsen och Sylarna
tagit oss till Blåhammaren. När vi från Blåhammaren skulle ner mot Storlien och
ta ett tåg mitt på dagen från Storlien, så var vi tvungna att starta tidigare än
vanligt. Det var kolmörkt och dimmigt, vi såg knappt handen framför ögonen när
vi plogade i den branta backen utförs. Jag minns vi var väldigt noga med att
hålla oss nära varandra, så ingen skulle komma bort. Så plötsligt bröt vi
igenom molnen, och kom ut i magisk vackert månskensljus på fjället. Det var en
fantastisk upplevelse att fortsätta skidfärden ner mot Rundhögen.
Så snö och månsken kan förvandla natten till dag.
Just denna dag var vi bjudna på födelsedagskalas hos
en av mina systrar på eftermiddagen. Så när vi anlände till dansen i Alvik var
vi både mätta och lagom dästa, gäspmusklerna fick sin träning. Men när det två
man starka spelmanslaget började spela så slutade den träningen, och de vanliga
dansmusklerna fick i stället ta över.
Som alltid dröjde det inte lång stund innan det var dags att
torka svetten ur pannan. Det blev som så ofta förr en trevlig dans. Fördelningen
mellan damer och kavaljerer var också bra, jag tror/hoppas att alla som ville
fick dansa så mycket de ville. Det var rätt bra med folk fram till paus, fast efter
paus tunnade det ut en del.
Det var glädjande att se att Westlings fortfarande är i form.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
