Dansgladsbloggen

Efter en fin och lätt skridskotur från Dammtorp till Tyresö Kyrka sitter jag och försöker summera gårdagens intryck från Debaser.

Skridskoturen var vår första för både denna säsong och förra, och vi noterade att utrustningen har åldrats tillsammans med oss. Skruvnyckeln kom till pass för att dra åt förslappade skruvar på skridskorna, knäskyddens kardborrband behöver bytas, och Ellikas grenrem hade gett upp. Jag noterade också på bussen hem när jag jämförde med andra skridskoåkare att min utrustnings säkerhetsstandard är outdated. Dags för uppryckning, alltså.

Men åter till dansen. Jo, den var kul, fast på ett annorlunda sätt. Kanske inte först och främst som dans, utan som företeelse. Vi minns en Nattsudd vi gick till för ett antal år sedan i samma lokaler. När vi anlände på utsatt öppningstid mötte vi Svante Grundberg utanför entrën, till synes sysslolös. Han undrade vad vi brukade dansa till, och gick ju in med oss och satte på några skivor, så dansa fick vi ju. Men publiken och orkesterframträdanden fick vi den gången vänta länge på.

Så denna gång kom vi en timme efter utsatt öppningstid, och var absolut inte ensamma. Första orkesterframträdandet behövde vi bara vänta en dryg halvtimme på, men dans – nja. Så här såg det ut på dansgolvet:
Musiken i detta rum var hillbilly, och var mycket glad och trevlig, både när DJ var i farten och när orkestern spelade. Kompet hördes dock för bra, på diskantens och sångens bekostnad. Så här såg spelgruppen ut – synd att det inte fanns plats att dansa till dem.
En timme senare spelade första orkestern nere i stora hallen. Innan de började spela fanns ett rymligt dansgolv, och där dansade vi litet swing. Men när orkestern började spela så såg det ut så här:
Som synes fick man söka sig från dansgolvet då om man ville dansa. Men det gick faktiskt att hitta sådana platser:

Framemot kvart i tolv hade ännu inte den sista orkestern, som utlovades spela 100% rock’n roll, dykt upp, så då drog vi oss tillbaka. Men i det häftiga tempo som rockabilly och rock spelas så hade vi utan vidare ändå fått vårt lystmäte. När vi gick så hade många börjat dansa på dansgolvet – dock de flesta utan partner.

Vilken trevlig dans vi fick på Örjansringen i Alvik i går!
Det var mycket folk under hela dansen, till och med i pausens lekar var det
ganska många som deltog där, trots att det samtidigt var fullt i fiket. I
familjevalsen blev det två fulla ringar. Leif-Billyz spelade förtjänstfullt, de
tyckte nog det var lika roligt som vi. Möjligen kan man tycka att Leif-Billyz
inte riktigt har hittat samma behagfulla sug i hambon som Westlings är så
suveräna på. Men man kan ju å andra sidan njuta av mångfalden, och att alla inte
låter likadant.

Om dansglad.se

Vill du kommentera något om hemsidan Dansglädje?

Här har du platsen att göra det på – kommentarer; ros eller ris; sådant du saknar eller vill ha förbättrat.

Efter att ha lagt upp en den nya dansgladsbloggen under julhelgen, måste den ju också sjösättas med ett första inlägg. Så jag tar det som jag först kommer på:

Dans att konsumera från åskådarplats och att dansa är enligt min mening
två helt olika saker, som dessutom oftast är kontra-produktiva.

Jag har med visst intresse följt dansbandskampen, som handlade om att från åskådarplats i en tävling bedöma hur det är att dansa till olika dansband . Till saken hör att jag, förutom att jag oftast hellre vill dansa än titta på, dessutom inte alls tycker om tävlingar om dans och musik …

Nåväl, jag har följt alla program – ibland inspelade i efterhand, ibland direktsända – och försökt bedöma varje dansband som om jag varit ute och dansat till dem. Mitt intresse för tävlingen har bevarats för att på det stora hela har min bedömning av den dansinsipration banden ger, också har speglats i fram- och motgångar i tävlingen.

Det har dock funnits ett undantag, och det är – givetvis – de som vann tävlingen. Jag har inte alltid gett dem sista plats, men inte heller vid något tillfälle en av de två platser som hade tagit dem vidare i tävlingen. Framgången för deras främste medtävlare Scotts har jag dock tyckt på det hela taget varit väl förtjänad. Scotts har enligt min mening i högre grad än Lars Kristerz en sångare som jag tror skulle kunna insiprera på dansgolvet.

Finalen tycker jag borde ha avgjorts mellan CC & Lee och Scotts. Tjejerna visade god förmåga på publikkontakt, samtidigt som de sjöng bra. Men i slutändan tyckte jag att Scotts fina tolkning av den ganska trista låten “Ingen stoppar oss nu” borde ha gett dem en förstaplats.

Tråkigt nog känns det som att omröstningsförfarandet i finalen gjorde att vi inte fick veta vad publiken egentligen tyckte. De som ville rösta på Lars Kristerz efter deras framträdande hade lång tid på sig, medan de som ville rösta efter att ha lyssnat på Scotts hade bara 45 sekunder innan röstningen avbröts. Under de 45 sekunderna blockerades röstningsnumren till Scotts (jag vet, för Ellika försökte rösta på dem), så jag är helt säker på att inte alla de som ville rösta på Scotts fick tillfälle att göra det.

Nåväl, programmet var ändå trevligt, det är inte ofta vi får se vanlig dans och dansband på TV. Så trots den avslutande fadäsen så vill jag ge SVT en eloge för detta.